1:a dagen på Öland!

Månader av planering. Längtan. Tvivel. Nervositet.
När jag i morse vaknade i min husvagn på Öland och såg solen lysa  starkt, kände jag mig lycklig.

I princip är det lätt att flytta när man bor i husvagn.. men inte om man är en högkänslig person (och allt det andra). Och när man dessutom har ett litet museum som ska placeras på ‘turistön’ Öland. Det verkar också ha löst sig. Mer om BrickbandMuseum.se senare.

För länge sedan skrev jag detta: husvagnshistorier.se/uncategorized/oland/  där jag lovar att komma tillbaka till Öland – med husvagn. Flera gånger åkte jag hit, utan husvagn, på korta semestrar, jag hade inte råd med långa 😉
När jag hösten 2018 var på Ölands Skördefest, köpte jag ett glas havtorn-gelé. Det smakade så fantastisk att jag tänkte jag skulle köpa mer. Oöppnad hade det ett hållbarhetsdatum: 8 april 2019. Jag tänkte att då är det väl det datumet jag senast ska flytta. När glaset var tomt, hällde jag i lite sand (från Rørvig strand – det ställe i Danmark där jag senast bodde /nära havet) och satte i ett värmeljus. Många gånger har jag tittat på min lilla ljusstake, och från skogen i norra Skåne längtat till havet, längtat till Öland.
Ödets, naturens matematik gjorde att campingplatsens långligg-säsong började 8 april 2019 – så jag kom hit igår!
Resan gick bra, Öggi följde med den röda turboSaaben hela vägen. Det är bara klargöring/koppling av husvagn som är lite besvärligt.

Min 1:a dag har varit underbar. Jag gick till havet och hittade hjärt-stenar, jag gick till biblioteket, och på café och fick gratis fika ‘Välkommen till Öland!’ <3 – och jag glodde ut över det stora Alvaret (världsarvet som liknar en savann) och fick inre ro!
Här är mina första bilder.

Kära hälsningar Malene Öland

Fickgardiner

Har hittat på ett nytt ord som SAOL lugnt kan ta med i ordlistan: fickgardin ! Det är helt rätt i tiden, eftersom man kör lite begagnat/kreativt/DIY – för miljön.
Ordet är inte mycket värre än t ex fickparkering.

I mitt arbete med att vidarevirka mattor av begagnade tyger – VidareVirkat.missjazz.se – har jag använt många skjortor. Skjortfickorna har jag försiktigt plockat av för att bäst utnyttja tyget på skjortans framsida. I början glodde jag på fickorna, tänkte slänga dom, men la dom ändå på hög, för kanske kunde dom, fint sydda som dom ju är, användas till något nångång..

Och det var nu. I bästa 70tals-stil har jag sytt dom på mina nyupphängda gardiner i husvagnen – sådär ett par-3 stycken på varje gardin. Gardintygerna är antigen begagnade, eller gamla oanvända tyger.
Jag tycker ärligt talat att inredningsstilen med stora ytor och allt i svart, vitt, grått, brunt o beige är  sorglig. Hur kan människor trivas, leva där ? OK, du kanske tänker så om min färgsprakande husvagn (inuti) – men jag är ju barn av 60talet, och växte upp präglat av 70talet. Flera av de idealer som var i den tiden, har för många blivit idealer idag! – som en motreaktion till kall egoism och profit. Vi behöver solidaritet och miljötänk för att överleva. Helt enkelt.

Fickgardinerna är ganska enkla. Du kan låta dig inspireras av idén om du vill. Dom är lite humoristiska – och även praktiska: man kan ju förvara små saker i fickorna!
Lycka till med dina fickgardiner, här ser du mina:

Kära hälsningar miljÖhippien <3

ps. Älgen heter Hjördis Öland
Handledsvärmare är ifrån AmalieDesign.com

Potatisskalaren

Hej – länge sedan!
Det var länge sedan jag bloggade, så kan det bli, när det händer något i verkliga livet.
Det var länge sedan min farmor stod i sitt kök i Köpenhamn och ljudet från den mekaniska potatisskalaren nådde oss på 2:a våningen. Kanske var hon arg, Farmor – eller blev av med frustrationer – för hon tog hårt i handtaget så potatisarna dansade och lät.
Det var mitten på 70talet.

En dag, för inte så länge sedan, var jag inne o säga hej till Lars, dendär tomtägare. Vi satt i köket med kaffe i kopparna, plötsligt tittade jag upp.. Ovanpå köksskåpet stod en röd grej jag aldrig hade lagt märke till. Vad har du där? fråga’ jag. Vi tog ner den, en röd plast-potatisskalare Made in Italy. Jag insåg med ens att en sådan ville jag ha. För att va lika arg eller effektiv som Farmor. Lars skrattade.

Förra veckan var jag på research-resa till Öland. Omöjligt att inte, medan jag var där, kolla en secondhandbutik. Tänkte innan jag gick in: Dom måste väl förfan ha en så’n potatisskalare.. My God! där stod den, nere på golvet i avdelningen för ‘dethär är det ingen som köper’, gul, intakt, vacker, Made in Italy. 50:- kr.
Igår skalade jag en potet. Det tog lite tid, men den blev så fin och jag tänkte på Farmor.

Jag tycker det är hur miljösmart som helst att köpa begagnat +att köpa mekaniskt utan el-förbrukning!
Potatiskramis från miljÖhippien <3

ps. Det finns ju regler för konsumtion här i husvagnen, därför måste jag bli av med något annat – och nu var det ju överskott på potatisskalarbalansen. Hade en ljusgrön, handskalare, köpt secondhand för 7:- kr. Kollade lite och upptäckte att dessa såldes för mycket mer på ett nätauktionsställe för att det är märkesvara. Kort tid efter var den ljusgröna en annans. 90:- kr betalade hon mig.
Ännu har jag inte hittat plats i husvagnsköket för min gula, stora skalare, men jag är väldigt nöjd!

Gammal visa, bra budskap

Jul, jul, strålande jul !

Det är den 1 december. NU. Här får ni en julhälsning.
Länge, länge har människor sett till att tända ljus i mörkret, äta gott, titta tillbaka på skörden och året. Hoppats på frid & fred. Jul.

Jag sitter i min husvagn och spelar gitarr. Övar inte mycket innan jag spelar in låten. Jag tycker om att saker och ting inte är perfekta. Vi blir stressade av alla krav (på oss själva). Fira jul – eller do not fira jul om du inte orkar!

‘Årets julklapp’ i Sverige 2018 är begagnade plagg. Me like! Jag är ju själv en bedagad tant som virkar nytt av begagnade plagg. Här ser du ett av mina alster:

Rund matta, Ø ca 60 cm, läs mera här www.VidareVirkat.missjazz.se/

Livet ger så många gåvor långt från plast och prestige – tänk på det! 😉
<3 k ä r l e k
/Malene

 

Spegling

Här sitter jag med gitarr, spegelvänd, bilden togs 2014 av Paya.
Innan jag flyttade till Sverige, och till husvagnen, hade jag ett annat liv. Mina 50 första år bodde jag (för det mesta) i Danmark.
Det är inte allt jag drar fram som ett bra minne, men detta är!
Jag blev påmind för att Paya i början på november 2018 ska försvara sin PhD. Hon har skrivet om ‘Festivalen som prototype – Codesign af en Geopark‘ och jag är med på framsidan: 181016_GeoPayaPhD_resume
När jag läser resumén, blir jag snabbt kopplat av p gr a språket, men det är okej – jag kommer aldrig bli akademiker, jag vill alltid bara vara en tjej med en gitarr som blickar ut över havet, drömmer, planerar.

2014 bodde jag i Rørvig, Odsherred, västra Själland. Jag hade sökt till området för att farmor & farfar hade sommarstuga där när jag var liten (då somrarna var oändliga och (för det mesta) lyckliga 🙂 Jag ville återskapa nå’t av det farmor förmådde. Eftersom farmor o jag var väldigt olika, blev det såklart mycket annorlunda – ja, bättre!
Man visste 2014, att Odsherred kunde godkännas som Geopark (Unesco-klassificering för att geologin er speciell och ska förvaras som världsarv) och det skulle skapas en sommarfestival. Invånarna i Odsherred kommun blev inbjudna att aktivt vara med. Eftersom jag hade startat en songwriters-club där, var det närliggande för mig att föreslå att nya låtar skulle skrivas till geoparken – jag uppfann begreppet GeoSange (geosånger) – och att låtskrivarna skulle framföra dessa låtar runt omkring i landskapet under festivalen. Paya, som var festivalkoordinator, ringde mig och var väldigt begeistrad för idén. Jag kom på möte, det var kreativt och vi skrattade mycket. Jag samlade sedan et låtskrivarteam som lärde sig lite om geologi, men skrev utifrån hjärtat <3
Jag kommer inte ihåg var alla låtskrivare framförde alla låtar, men jag kommer mycket väl ihåg att en tjej som heter Hanne och jag anammade Payas idé om att ha konserter i de 5000 år gamla gravhögar! Det var hur kul som helst! Festivalpubliken köade för att vi bara hade plats med 10 åt gången. Man fick gå på knäna för att överhuvudtaget ta sig in i gravhögen, men väl därinne kunde man stå upprätt. I USA uppfanns living room concerts. I Danmark spelade vi musik i gravhögar.

Man kan glömma vem man är och vad man gjort tills en annan människa speglar en. Så är det för mig nu. Paya påminde mig om vad vi skapade i Odsherred. Det känns bra.
Jag skapade kultur, jag satte avtryck. Något av det jag hittade på, finns kvar och har utvecklats. Varför stannade jag då inte kvar?
För att det är svårt att vara projektmänniska, det är tufft att gå före. Man kämpar med myndigheter och för att nå en publik. Man ser inte succén förrän länge efter. Och då har man, för sin inre drivkrafts skull, hittat på något nytt. Jag kan som Paya, inte analysera på en teoretisk nivå, jag kan bara spela gitarr..

Ofta, härifrån mitt i norraSkåne, längtar jag till havet och till ett stadigt, rogivande världsarvs-ställe.
/Malene

En av mina GeoSange har producerats fint: https://open.spotify.com/track/1L14nh2lIQ3eBD7IEujNwc?si=mHcpd0DPRumnsAZRItmqQg

Stolt!

För ett år sedan skrev jag detta trista blogginlägg:
http://husvagnshistorier.se/uncategorized/stressens-kontor/
Igår, på årsdagen för stressen, var jag för första gången ute o köra med mitt mobila museum! Jag lyckades, det var kul!
http://brickbandmuseum.se/2018/09/17/det-mobila-museum-1/
Idag, på årsdagen för min inflytt i Öggi – mitt stora husvagnshem – har jag bara lite ont i armarna efter att ha varvat husvagnsstödben upp o ner igår. Värre än så är det inte. Lite ont i armarna. Trötthet. Men glädje och stolthet tar upp mest plats.

Det är kroppen som kommer ihåg, varken hjärnförnuftet eller andra fakta kan hindra kroppen i att känna oro och ångest p gr a tidigare erfarenheter. Jag var så rädd att jag skulle hamna på sjukhuset igen. Men varför skulle jag det?
I året som har gått har jag lärt mig mycket om stress:
– jag har blivit bra på att sitta i husvagnssoffan med en filt över mig.
– jag har slutat dricka alkohol och tycker att te med ingefära och citron är bättre.
– jag har slutat tro att jag ska vara med på allt kul som händer, jeg vet ju att jag inte orkar.
– saker och ting ger mig inte längre stress, för jag äger ganska lite – snabbt blir det ju för mycket i husvagnens lilla yta – då ger jag bort sakerna till ett återvinningsprojekt.
– jag pratar med Gud varje dag, och det är kanske det bästa av allt <3

Att vara HSP är svårt i en värld som snurrar snabbt. Det är inte bara ännu en bokstavkombi, inte heller en diagnos. Vi är en växande grupp High Sensitive Persons. Jag kan inte ta tillbaka att jag och omvärlden inte visste om detta i mina första 50 levnadsår. Det har nog skadat mig att jag försökte anpassa mig världen och inte tvärtom. Kanske betalar jag med kroppen nu. Men det hindrar mig inte i att vara mycket lycklig i många små stunder! Visst är jag ledsen när jag ska kämpa med fyrkantiga regler som fullkomligt okänsliga personer i systemet har bestämt, och när mitt blodsocker än engång susar upp i skyn av någon anledning, men det får vara så..

Mitt arbete är att spela musik och vid sidan om är jag världens enda brickbandsmuseidirektör.
Mitt personliga arbete är att må bra här o nu. Också framöver.
Jag har drömmar för framtiden – och är redan på väg dit (vilket ger fjärilar i magen), tillomed min bästa vän är frisk igen.
Jag är stolt och
TACKSAM
/Malene

For the sake of me !

HusvagnsHit skriven 20 augusti 2018:
https://youtu.be/UwnYAjAQuVg

For the sake of me !
I am just a hippie living in a caravan..

A                                E
1.   I am just a hippie  living in a caravan
A                                              E
I don’t use much water,  my clothes are second hand,
D                                                     A                   E
I don’t like comsuming,  sorting waste is my sport.
A                               E                        A
I am just a hippie  living in a caravan.

D                                                                      A                      E
B.   I can’t save the world this way – and I’m afraid nobody cares,
A                                    E                         A
so I mostly live this way,  for the sake of me !

A                               E
2.   I am just a hippie  living in a caravan
A                                            E
I don’t really eat meat,  but carrots, flowers and sun;
D                                                         A                     E
orange is my favourite colour,  I feel safe and sound.
A                               E                         A
I am just a hippie  living in a caravan.

D                                                                      A                      E
B.   I can’t save the world this way – and I’m afraid nobody cares,
A                                    E                         A
so I mostly live this way,  for the sake of me !

A                                E
3. I am just a hippie  living in a caravan
A                                                                          E
out in Swedish country side,  where I can un-stress myself
D                    A                    E
working only what’s needed – to earn my living  yeah..
A            E                    A
I am just a hippie  living in a caravan.

D                                                                      A                      E
B.   I can’t save the world this way – and I’m afraid nobody cares,
A                                    E                         A
so I mostly live this way,  for the sake of me !

© Malene Christina Langborg, 20 augusti 2018

 

 

Lyckopiller

I förmiddag var det +30 grader i husvagnen, blodsockret var på väg ner och jag var fortfarande bekymrad för min vänster hand, gitarren stod där i sitt fina fodral och snart var jag på väg till Kristianstad för att spela – men hur skulle det gå?

Denna historia tar sin början i torsdags där jag skulle köpa gitarrsträngar. Härute på landet är det långt mellan musikaffärerna, så om man inte vill köpa på postorder, får man köra en bit. Jag åkte till Höör, gick in i affären och blev förälskad i en gitarr – och glömde köpa strängar!
Efter senaste spelning har det hänt nå’t med spelglädjen, självförtroendet. Men plötsligt kom allt tillbaka, och där satt jag, tårögd, med en mahogni-baby i mina armar och var lycklig. Gitarren sjöng så vackert. Men var alldeles för dyr. Jag som lever minimalistiskt och miljösnålt kan dessutom inte köpa något nyproducerat made in China – eller hur? Jag måste bli av med mitt ha-begär.
För att glömma förälskelsen körde jag förbi en second-hand affär i Billinge. Då blev det ännu värre, bl a för att här fanns flera brickband (min andra passion) – och jag hade bara 15 kr..

Hemma igen pratade jag med en vän som ville låna mig pengar till dendär gitarren. Jeg kunde ‘försvara’ att köpa den för att jag bara duschar 1 gång i veckan, tvätter kläder 1-2 gånger per månad, sorterar allt plast, glas o papper, inte har rest med flygplan sedan 1999 och så vidare, osv. (haha!)

Fredag åkte jag till Höör igen, fick rabatt på mahognigitarren och svängde förbi Billinge och köpte brickbanden med!

Att spela gitarr tills klockan 2 på natten är ingen bra idé om man en tid har hållit spelpaus. Lördag morron vaknade jag med jätteont i vänster hand. Men jag hade skrivit en låt – en ny husvagns-hit.
Söndag kunde jag inte ens vrida nycklen till husvagnen utan jagande smärta.
Jag har hört kollegor berätta om att va tvungna att ställa in konserter p gr a handproblemer. Det ville inte jag!
Måndag åkte jag till vårdcentralen och fick anti-inflammatoriska, smärtställande piller på recept. Minsann!, dom verkade direkt. För mig blev dom ‘lyckopiller’! Och fick mig igen att tänka djupt över konsumism, ting och lycka (och det handlar också låten jag skrev, om!)

Spelningen idag hade rubriken ‘Malene Langborg: Livsresan med musik, husvagn och Gud‘ och gick ganska bra! Min nya gitarr visade sig vara världens bästa spelkompis; lyfte låtarna, lät underbart, gick inte ur stämning i värmen. De, för vänster hand, så tuffa barré-ackorder flöt som ljuv musik. Jag glömde att jag skulle ta de lätta varianterna. Jag fick dessutom mycket beröm och även uppmaningen att skriva en bok om min livsresa (!)

När jag kom hem och satt en stund, trött men glad, i skuggan utanför husvagnen, tackade jag Gud för allt bra som hänt. Vinden formade molnen såhär:

– och här är en bild på gitarren o jag:

/Malene

Flygmyrornas årsmöte

Flygmyrornas årsmöte

Det var flygmyrornas årsmöte
det var bestämt till 16 juli 2018
i och kring min husvagn.

Jag blev aningen förvånad, jag
hade ju inte fått kallelse
dom kom bara hit, 1000 styck.

Sent på kvällen, mitt i kaffet
kom dom in genom fönstren
flög på fina, genomskinliga vingar.

Kvinnor var dom alla, och
efter mötet, var det bestämt,
skulle dom bilda var sin stack!

Drottningar med ordtyst språk
men med samkoordinerande kommunikation
och syfte att säkra kommande generationer.

Lite skrämd var jag nog, och valde
att fly undan och sova över hos en vän.
Nästa morgon var dom alla borta!

Det var flygmyrornas årsmöte
det var bestämt till 16 juli 2018
i och kring min husvagn.

Nu när jag förstår lite mer
vill jag i kvinnosolidaritet och tacksamhet
ta emot mina gäster nästa år!

Nu när jag vet jag var utvald,
vill jag bjuda på flygmyramusik och godbitar
om dom kommer hit nästa år!

Jag såg ju att dom kom med fred
hjälpte varann som bara kvinnor kan;
jag är också en flygmyra.

Det var flygmyrornas årsmöte
det var bestämt till 16 juli 2018
i och kring min husvagn.

Malene Langborg, 18 juli 2018

Sommar. Fest.

För 3 år sedan, idag, åkte jag på sommarfest på släktgården Truttatorp i norra Skåne. Från Danmark per Fiat. Nu kör jag svensk Saab. Om den åker till DK, är det bara på kort visit, för jag stannar i Sverige. Mitt liv är här !

När jag nyligen intervjuades till en bok om kvinnor (ges ut i november), kom jag på  – när jag berättade en del av min livshistorie – att en dröm hade slagit in.
Redan som 16åring hade jag en längtan till Sverige. Varför vet jag inte riktigt. Jag var mitt i gymnasieutbildningen och mycket trött på det. Jag kanske också längtade bort från mina föräldrar och livet inom fasta ramar; plikt, böcker, läxor.
På mitt rosafärgade rum (ja, väggarna var det) tänkte jag tankar, skrev, var kreativ, ritade, virkade, sydde, kollade utbildningar. Jag visste vad jag ville: Jeg skulle köpa en liten hippie-buss, köra till Stockholm, gå på konstfack, textil inriktning. Hur enkelt som helst! Mina föräldrar tyckte inte om idén. Märkligt.

Livet gick andra vägar. Dom var också bra. Men drömmen stannade kvar. Och tiden gick.
NU, som 53åring, det vill säga med 37 års ‘försening’, lever jag min dröm:
Jag bor i Sverige i en husvagn, och jag har skapat en textil grej: BrickbandMuseum.se

Idag har också denna blogg/webbsida HusvagnsHistorier.se födelsedag: 1 år – hurra! 8 728 besök har det, tills vidare, varit.

Dendär kreativa ådran ska man försöka utveckla, hålla på o stå på (sig)! Det känns som att källan är oändlig, det fylls på mer när man tar utav den.

Idag gick jag en målarkurs. Bara blommor. Och bara kvinnor. Det var mycket givande!
Stolt står jag med min tavla.
Enda problemet är, att det inte finns plats på väggarna i husvagnen 🙂
 

Just nu är det sommar och lika varmt som för 3 år sedan. Det är ingen fest ikväll, men jag har druckit en kopp kvällskaffe med mannen som lockade mig till Sverige.
Livet är inte lätt varje dag, men jag känner mig lyckligt lottad.
Malene <3