Spegling

Här sitter jag med gitarr, spegelvänd, bilden togs 2014 av Paya.
Innan jag flyttade till Sverige, och till husvagnen, hade jag ett annat liv. Mina 50 första år bodde jag (för det mesta) i Danmark.
Det är inte allt jag drar fram som ett bra minne, men detta är!
Jag blev påmind för att Paya i början på november 2018 ska försvara sin PhD. Hon har skrivet om ‘Festivalen som prototype – Codesign af en Geopark‘ och jag är med på framsidan: 181016_GeoPayaPhD_resume
När jag läser resumén, blir jag snabbt kopplat av p gr a språket, men det är okej – jag kommer aldrig bli akademiker, jag vill alltid bara vara en tjej med en gitarr som blickar ut över havet, drömmer, planerar.

2014 bodde jag i Rørvig, Odsherred, västra Själland. Jag hade sökt till området för att farmor & farfar hade sommarstuga där när jag var liten (då somrarna var oändliga och (för det mesta) lyckliga 🙂 Jag ville återskapa nå’t av det farmor förmådde. Eftersom farmor o jag var väldigt olika, blev det såklart mycket annorlunda – ja, bättre!
Man visste 2014, att Odsherred kunde godkännas som Geopark (Unesco-klassificering för att geologin er speciell och ska förvaras som världsarv) och det skulle skapas en sommarfestival. Invånarna i Odsherred kommun blev inbjudna att aktivt vara med. Eftersom jag hade startat en songwriters-club där, var det närliggande för mig att föreslå att nya låtar skulle skrivas till geoparken – jag uppfann begreppet GeoSange (geosånger) – och att låtskrivarna skulle framföra dessa låtar runt omkring i landskapet under festivalen. Paya, som var festivalkoordinator, ringde mig och var väldigt begeistrad för idén. Jag kom på möte, det var kreativt och vi skrattade mycket. Jag samlade sedan et låtskrivarteam som lärde sig lite om geologi, men skrev utifrån hjärtat <3
Jag kommer inte ihåg var alla låtskrivare framförde alla låtar, men jag kommer mycket väl ihåg att en tjej som heter Hanne och jag anammade Payas idé om att ha konserter i de 5000 år gamla gravhögar! Det var hur kul som helst! Festivalpubliken köade för att vi bara hade plats med 10 åt gången. Man fick gå på knäna för att överhuvudtaget ta sig in i gravhögen, men väl därinne kunde man stå upprätt. I USA uppfanns living room concerts. I Danmark spelade vi musik i gravhögar.

Man kan glömma vem man är och vad man gjort tills en annan människa speglar en. Så är det för mig nu. Paya påminde mig om vad vi skapade i Odsherred. Det känns bra.
Jag skapade kultur, jag satte avtryck. Något av det jag hittade på, finns kvar och har utvecklats. Varför stannade jag då inte kvar?
För att det är svårt att vara projektmänniska, det är tufft att gå före. Man kämpar med myndigheter och för att nå en publik. Man ser inte succén förrän länge efter. Och då har man, för sin inre drivkrafts skull, hittat på något nytt. Jag kan som Paya, inte analysera på en teoretisk nivå, jag kan bara spela gitarr..

Ofta, härifrån mitt i norraSkåne, längtar jag till havet och till ett stadigt, rogivande världsarvs-ställe.
/Malene

En av mina GeoSange har producerats fint: https://open.spotify.com/track/1L14nh2lIQ3eBD7IEujNwc?si=mHcpd0DPRumnsAZRItmqQg

Stolt!

För ett år sedan skrev jag detta trista blogginlägg:
http://husvagnshistorier.se/uncategorized/stressens-kontor/
Igår, på årsdagen för stressen, var jag för första gången ute o köra med mitt mobila museum! Jag lyckades, det var kul!
http://brickbandmuseum.se/2018/09/17/det-mobila-museum-1/
Idag, på årsdagen för min inflytt i Öggi – mitt stora husvagnshem – har jag bara lite ont i armarna efter att ha varvat husvagnsstödben upp o ner igår. Värre än så är det inte. Lite ont i armarna. Trötthet. Men glädje och stolthet tar upp mest plats.

Det är kroppen som kommer ihåg, varken hjärnförnuftet eller andra fakta kan hindra kroppen i att känna oro och ångest p gr a tidigare erfarenheter. Jag var så rädd att jag skulle hamna på sjukhuset igen. Men varför skulle jag det?
I året som har gått har jag lärt mig mycket om stress:
– jag har blivit bra på att sitta i husvagnssoffan med en filt över mig.
– jag har slutat dricka alkohol och tycker att te med ingefära och citron är bättre.
– jag har slutat tro att jag ska vara med på allt kul som händer, jeg vet ju att jag inte orkar.
– saker och ting ger mig inte längre stress, för jag äger ganska lite – snabbt blir det ju för mycket i husvagnens lilla yta – då ger jag bort sakerna till ett återvinningsprojekt.
– jag pratar med Gud varje dag, och det är kanske det bästa av allt <3

Att vara HSP är svårt i en värld som snurrar snabbt. Det är inte bara ännu en bokstavkombi, inte heller en diagnos. Vi är en växande grupp High Sensitive Persons. Jag kan inte ta tillbaka att jag och omvärlden inte visste om detta i mina första 50 levnadsår. Det har nog skadat mig att jag försökte anpassa mig världen och inte tvärtom. Kanske betalar jag med kroppen nu. Men det hindrar mig inte i att vara mycket lycklig i många små stunder! Visst är jag ledsen när jag ska kämpa med fyrkantiga regler som fullkomligt okänsliga personer i systemet har bestämt, och när mitt blodsocker än engång susar upp i skyn av någon anledning, men det får vara så..

Mitt arbete är att spela musik och vid sidan om är jag världens enda brickbandsmuseidirektör.
Mitt personliga arbete är att må bra här o nu. Också framöver.
Jag har drömmar för framtiden – och är redan på väg dit (vilket ger fjärilar i magen), tillomed min bästa vän är frisk igen.
Jag är stolt och
TACKSAM
/Malene

For the sake of me !

HusvagnsHit skriven 20 augusti 2018:
https://youtu.be/UwnYAjAQuVg

For the sake of me !
I am just a hippie living in a caravan..

A                                E
1.   I am just a hippie  living in a caravan
A                                              E
I don’t use much water,  my clothes are second hand,
D                                                     A                   E
I don’t like comsuming,  sorting waste is my sport.
A                               E                        A
I am just a hippie  living in a caravan.

D                                                                      A                      E
B.   I can’t save the world this way – and I’m afraid nobody cares,
A                                    E                         A
so I mostly live this way,  for the sake of me !

A                               E
2.   I am just a hippie  living in a caravan
A                                            E
I don’t really eat meat,  but carrots, flowers and sun;
D                                                         A                     E
orange is my favourite colour,  I feel safe and sound.
A                               E                         A
I am just a hippie  living in a caravan.

D                                                                      A                      E
B.   I can’t save the world this way – and I’m afraid nobody cares,
A                                    E                         A
so I mostly live this way,  for the sake of me !

A                                E
3. I am just a hippie  living in a caravan
A                                                                          E
out in Swedish country side,  where I can un-stress myself
D                    A                    E
working only what’s needed – to earn my living  yeah..
A            E                    A
I am just a hippie  living in a caravan.

D                                                                      A                      E
B.   I can’t save the world this way – and I’m afraid nobody cares,
A                                    E                         A
so I mostly live this way,  for the sake of me !

© Malene Christina Langborg, 20 augusti 2018

 

 

Lyckopiller

I förmiddag var det +30 grader i husvagnen, blodsockret var på väg ner och jag var fortfarande bekymrad för min vänster hand, gitarren stod där i sitt fina fodral och snart var jag på väg till Kristianstad för att spela – men hur skulle det gå?

Denna historia tar sin början i torsdags där jag skulle köpa gitarrsträngar. Härute på landet är det långt mellan musikaffärerna, så om man inte vill köpa på postorder, får man köra en bit. Jag åkte till Höör, gick in i affären och blev förälskad i en gitarr – och glömde köpa strängar!
Efter senaste spelning har det hänt nå’t med spelglädjen, självförtroendet. Men plötsligt kom allt tillbaka, och där satt jag, tårögd, med en mahogni-baby i mina armar och var lycklig. Gitarren sjöng så vackert. Men var alldeles för dyr. Jag som lever minimalistiskt och miljösnålt kan dessutom inte köpa något nyproducerat made in China – eller hur? Jag måste bli av med mitt ha-begär.
För att glömma förälskelsen körde jag förbi en second-hand affär i Billinge. Då blev det ännu värre, bl a för att här fanns flera brickband (min andra passion) – och jag hade bara 15 kr..

Hemma igen pratade jag med en vän som ville låna mig pengar till dendär gitarren. Jeg kunde ‘försvara’ att köpa den för att jag bara duschar 1 gång i veckan, tvätter kläder 1-2 gånger per månad, sorterar allt plast, glas o papper, inte har rest med flygplan sedan 1999 och så vidare, osv. (haha!)

Fredag åkte jag till Höör igen, fick rabatt på mahognigitarren och svängde förbi Billinge och köpte brickbanden med!

Att spela gitarr tills klockan 2 på natten är ingen bra idé om man en tid har hållit spelpaus. Lördag morron vaknade jag med jätteont i vänster hand. Men jag hade skrivit en låt – en ny husvagns-hit.
Söndag kunde jag inte ens vrida nycklen till husvagnen utan jagande smärta.
Jag har hört kollegor berätta om att va tvungna att ställa in konserter p gr a handproblemer. Det ville inte jag!
Måndag åkte jag till vårdcentralen och fick anti-inflammatoriska, smärtställande piller på recept. Minsann!, dom verkade direkt. För mig blev dom ‘lyckopiller’! Och fick mig igen att tänka djupt över konsumism, ting och lycka (och det handlar också låten jag skrev, om!)

Spelningen idag hade rubriken ‘Malene Langborg: Livsresan med musik, husvagn och Gud‘ och gick ganska bra! Min nya gitarr visade sig vara världens bästa spelkompis; lyfte låtarna, lät underbart, gick inte ur stämning i värmen. De, för vänster hand, så tuffa barré-ackorder flöt som ljuv musik. Jag glömde att jag skulle ta de lätta varianterna. Jag fick dessutom mycket beröm och även uppmaningen att skriva en bok om min livsresa (!)

När jag kom hem och satt en stund, trött men glad, i skuggan utanför husvagnen, tackade jag Gud för allt bra som hänt. Vinden formade molnen såhär:

– och här är en bild på gitarren o jag:

/Malene

Flygmyrornas årsmöte

Flygmyrornas årsmöte

Det var flygmyrornas årsmöte
det var bestämt till 16 juli 2018
i och kring min husvagn.

Jag blev aningen förvånad, jag
hade ju inte fått kallelse
dom kom bara hit, 1000 styck.

Sent på kvällen, mitt i kaffet
kom dom in genom fönstren
flög på fina, genomskinliga vingar.

Kvinnor var dom alla, och
efter mötet, var det bestämt,
skulle dom bilda var sin stack!

Drottningar med ordtyst språk
men med samkoordinerande kommunikation
och syfte att säkra kommande generationer.

Lite skrämd var jag nog, och valde
att fly undan och sova över hos en vän.
Nästa morgon var dom alla borta!

Det var flygmyrornas årsmöte
det var bestämt till 16 juli 2018
i och kring min husvagn.

Nu när jag förstår lite mer
vill jag i kvinnosolidaritet och tacksamhet
ta emot mina gäster nästa år!

Nu när jag vet jag var utvald,
vill jag bjuda på flygmyramusik och godbitar
om dom kommer hit nästa år!

Jag såg ju att dom kom med fred
hjälpte varann som bara kvinnor kan;
jag är också en flygmyra.

Det var flygmyrornas årsmöte
det var bestämt till 16 juli 2018
i och kring min husvagn.

Malene Langborg, 18 juli 2018

Sommar. Fest.

För 3 år sedan, idag, åkte jag på sommarfest på släktgården Truttatorp i norra Skåne. Från Danmark per Fiat. Nu kör jag svensk Saab. Om den åker till DK, är det bara på kort visit, för jag stannar i Sverige. Mitt liv är här !

När jag nyligen intervjuades till en bok om kvinnor (ges ut i november), kom jag på  – när jag berättade en del av min livshistorie – att en dröm hade slagit in.
Redan som 16åring hade jag en längtan till Sverige. Varför vet jag inte riktigt. Jag var mitt i gymnasieutbildningen och mycket trött på det. Jag kanske också längtade bort från mina föräldrar och livet inom fasta ramar; plikt, böcker, läxor.
På mitt rosafärgade rum (ja, väggarna var det) tänkte jag tankar, skrev, var kreativ, ritade, virkade, sydde, kollade utbildningar. Jag visste vad jag ville: Jeg skulle köpa en liten hippie-buss, köra till Stockholm, gå på konstfack, textil inriktning. Hur enkelt som helst! Mina föräldrar tyckte inte om idén. Märkligt.

Livet gick andra vägar. Dom var också bra. Men drömmen stannade kvar. Och tiden gick.
NU, som 53åring, det vill säga med 37 års ‘försening’, lever jag min dröm:
Jag bor i Sverige i en husvagn, och jag har skapat en textil grej: BrickbandMuseum.se

Idag har också denna blogg/webbsida HusvagnsHistorier.se födelsedag: 1 år – hurra! 8 728 besök har det, tills vidare, varit.

Dendär kreativa ådran ska man försöka utveckla, hålla på o stå på (sig)! Det känns som att källan är oändlig, det fylls på mer när man tar utav den.

Idag gick jag en målarkurs. Bara blommor. Och bara kvinnor. Det var mycket givande!
Stolt står jag med min tavla.
Enda problemet är, att det inte finns plats på väggarna i husvagnen 🙂
 

Just nu är det sommar och lika varmt som för 3 år sedan. Det är ingen fest ikväll, men jag har druckit en kopp kvällskaffe med mannen som lockade mig till Sverige.
Livet är inte lätt varje dag, men jag känner mig lyckligt lottad.
Malene <3

Att vara kreativ..

Den lilla husvagn, Margrethe, behövde en lampa. Även om nätterna är ljusa såhär års, är lite elektriskt ljus på sin plats, kvällstid.
Jag hittade en grön lampfot med plastblomranka och lika ful skärm i en Röda Kors secondhand-butik. Det fanns lite olika lösa lampskärmar, så jag bytte till en vit. Pris i alla fall: 25 kr.
Sent igårkväll ritade jag av Opio-husvagnen från ett foto, på datorprogram, skrev ut i olika storlekar, alla på ett A4-papper, och limmade husvagnarna på lampskärmen. Det ser lite barnsligt ut, men passar nog retro-stilen. Glödlampa kostade mer än lampan (30 kr).
(Lampan får inte stå medan man kör med husvagnen!) 🙂

Jag tyckte också, att Margrethe skulle ha en lätt kaffeburk (inte keramik, som jag har i Öggi-husvagnen (moderskeppet), men ‘camping-lätt’.
Tidigare hade jag köpt en begagnat plåtburk på en loppis, den fick en retrofin etikett:

Dagens projekt!
Min morronrock är vintermysig, men alldeles för varm i en sommarhusvagn. Jag har letat på nätet efter något kimono-liknande, gärna rosafärgat, men det är dyrt och dumt att köpa nytt på nätet.
Då kom jag på att jag har en symaskin. Och ett tyglager som kommit med genom alla flyttprocesser (!) – men ryms inte i husvagn..
Min pappas thailändska fru, Pakinee, gav mig nångång på 80talet ett par meter rosa+randig thai-silk.
3 timmar efter att jag började, såg jag ut såhär:

I sy-processen tänkte jag på hur kul! det är att sy, men också på varifrån jag har ‘fått’ detta. Min mor sydde kläder till mig och min syster när vi var små. Snygga klänningar m m.
Min handarbetslärare Fru Wahl var faktiskt också min idol. Hon var så chic och duktig samtidigt.

Jag är glad för mina små projekt, det känns extra bra att återvinna – och återfinna.
Hoppas du blir inspirerat att göra något liknande!
<3 Malene

En äkta husvagnshistorie..

Med denna webbsida hade jag ju också tänkt samla in människors roliga och udda husvagnshistorier – tänkte inte på, att jag själv skulle bidra (så mycket).

Det är måndag morron, jag sitter och äter min havregrynsgröt. Långsamt. Jag tycker om detta. Men är lite trist. Jag skulle ha varit i Karlskrona..
Vad gör man i Karlskrona?
Jag hade anmält mig en veckas sommarkurs med irländskt folkmusik på en folkhögskola. Eftersom jag ju inte tillhör den rika del av befolkningen, var jag lycklig som hade hittat en (subventionerat) kurs för bara 600:- sek, och en ställplats för husvagn 15 min från skolan, för bara 150:- sek per natt. Här kunde alltså även jag vara med, vidareutbilda mig, träffa (för mig) nya människor. Jag såg mycket fram till resan. Första riktiga efter stress-sjukdomen.

Inför den har jag förberedd mig. Grundligt. Det tog tid.
Att köra med 8-meters Öggi, mitt hem, full av allt möjligt, var ingen idé. Eftersom BrickbandMuseum.se ändå skulle va stängt medan jag är borta, kunde jag hyra den lilla retrohusvagnen Margrethe av museet. Utställningen blev packat ned, museiintendent Maggie skulle få lite ledigt.

Då kom det brev från Transportstyrelsen om att husvagnen hade körförbud för att fordonsskatt inte var betald av tidigare ägare! Well, det problem löstes.

Jag hade packat extra av allt – du vet, som bara kvinnor kan.. Det som var lite väl kvinnligt, var nog att jag inte kollade däcken på husvagnen. Dom såg ju fina ut – inget märkvärdigt. Min bästa vän, tomtägaren, hade lovat att fylla på lite luft med sin kompressor innan avresan igår söndag.  upptäckte vi, att det inte gick. Platt var däcket, platt var mitt humör. Vad gör man då?
Jag grät resten utav dagen.
Kollade vandrarhem, B&B och Airbnb. Ingenting ledigt i Karlskrona till ett pris där jag kunde va med. I princip skulle jag kunna bo hemma och köra till kursen varje dag, men det skulle kosta mycket i både bensin och tid.

När någon kunne reparera eller byta däcket, och vad sånt skulle kosta, det orkade jag inte ens tänka på. Jag ringde såklart mitt försäkrngsbolag söndag kväll; dom kunde inte hjälpa.

Olle blev räddningen! Han har bytt många traktordäck och även haft en bensinmack! Tomtägaren känner Olle. Så blev det. En ny ventil, 3 kg luft. En liten pratstund och en penning i handen. Körklar igen.
Men då var jag så trött och hade redan sagt åt folkhögskolan, att jag inte hade möjlighet att komma.

Dom kommande dagarna ska jag packa allt extra ur den lilla husvagn. Ta det lugnt och tacka Gud. Tänk om däcket hade gått sönder på motorvägen istället för hemma på gården !
Sen ska jag packa lite in i den lilla husvagnen och i lugn och ro köra till Danmark där en songwriters-festival (på en ö!) också har mitt namn på affischen kommande helg.

Jag tänker tillbaka på mitt liv.. på hur svårt det är att hantera besvikelser. Tänker på allt det som aldrig blev av. När tiden gick, såg man att det var okej, att det hände något annat, kanske bättre.
Berätta gärna din historia….. <3
kära hälsningar
Malene


Olle, lokal hjälte

4000 tulpaner

Damen påstod att hon hade 4000 tulpaner i blom.
Det måste jag se!, tänkte jag.
Så, på vägen hem idag, äkte jag dit. Solen sken och hon satt med kaffe i sin trädgård – ett paradis på jord.
Jag var helt tagen av dessa gula och röda tulpaner, också för att dom var så många.
Varför gör ni dethär?, var min fråga. För njutningens skull, svarade hon.
Hurra!, tänkte jag.
Vi pratade en stund om livet (och Gud) medan vi tog en kopp kaffe, och jag kände mig tacksam och rik när jag åkte därifrån. Hon kramade om mig, var glad att jag hade kommit förbi.
Så fint när man vill dela med sig av sin njutning. Som att spela musik för människor – eller visa upp sina 4000 blommande tulpaner!

Bor man i husvagn finns möjligheten att lägga lök till 4000 tulpaner liksom inte.
Jag är medlem i en grupp på facebook för folk som bor i husvagn (eller husbil). Många där hyllar friheten igen och igen: Igår var vi där, och idag är vi här.
Jag förstår kanske vad dom menar.. det var såna tankar som ledde mig till beslutet om att bo i husvagn. Men hittills har jag inte åkt nånstans.. haha! Tvärtom har jag sett fördelar med att stanna och fördjupa relationen till en miljö, ett samhälle och dess människor. Upptäcka att man inte behöver köra nånstans för att träffa spännande människor. Dom finns här. Eller där du är. Det finns inga vanliga människor – alla har sin plats eller filosofi eller glädje som dom generöst delar med sig.

Idag, 5 maj, är dagen där vi blev fria av andra världskriget (för 73 år sedan). Sorgen finns 1-2 generationer tillbaka och därmed i oss som lever nu. Att det påbörjas nya krig istället för att lägga tulpanlökar, är vi ju många som inte förstår.
Men frihet förstår vi. En stark känsla i alla människor. Den har dock olika uttryck. Idag mötte jag en dam och hennes 4000 tulpaner!

   

 

   

Bevara brickbanden!

Ett pyttelitet kulturprojekt

PROJEKTBESKRIVNING
Museum: Brickband i en Husvagn

från wikipedia:
‘Ett brickband är ett tvådelat band som används för att hänga upp en bricka på väggen. Brickband är ofta i textila material men kan även vara av exempelvis plast eller läder. De kan vara enfärgade eller mönstrade. Bandet består av två öglor som förenas upptill av en ring eller sölja i ett hårdare material, exempelvis trä eller metall, och hängs i ringen eller söljan på en spik eller krok på väggen i ett kök eller en matsal. Brickband var vanliga i svensk heminredning omkring mitten av 1900-talet. [Benämningen brickband används även något slarvigt och oegentligt om brickvävda band.]’

Brickband förtjänar ett museum !
Jag som vill skapa ett sådant, har samlat brickband en del år. Målet är 200 stycken och även då tar dom inte upp mer plats än att kunna ställas ut i en husvagn. Mysigt för besökare, praktiskt; museet kan åka på turné och ibland ansluta sig större textila arrangemang runt om i Sverige.
Brickband är enkla och praktiska; dom kan användas till mycket mer än brickor, t ex tidningar och trumpeter. Dom kan göras av moderna material i nutidsstil, men, begagnade är dom både kvinno-, folkhems- och slöjdhistoria. Kulturarv skulle jag säga.
Eftersom det finns stolta hantverkstraditioner i trakten – tänk på Lilli Zickermans vävkurser och arbete för den textila allmogekonsten (och medan hon bodde i Vittsjö grundade hon Föreningen för Svensk Hemslöjd), vi har också Zickermanska Rummet i Vittsjö bibliotek.
Lite research har jag gjort; brickband fanns redan på 30talet i Sverige, men det ser ut som att dom är ett skandinaviskt fenomen; dom finns bara här!
Ett brickbandsmuseum är unikt.

Tanken är att ställa upp en retro-husvagn på privat mark, ha öppet i helger – och utöka sommartider. Museibesökarna betalar entré och det kan serveras kaffe utomhus – vid specialarrangemang kan Det Lilla Brickbandet spela levande musik (undertecknat med gitarr). Vid intresse kan anordnas workshops där deltagarna gör sina egna brickband. Efter en rad program på tv om små museer, tycks denna museumsidé vara trendy. I en tid där allt går väldigt snabbt, är ett museum som ett andhål, en paus, en djupdykning i en annan tid.
I brickbandsmuseet får man beröra banden, känna på tyget – och sätta sig ner i husvagnen och njuta lugnet en stund.

Samarbetspartners kan vara hembygdsföreningar, lokala museer och textilorganisationer och -mässor. Husvagnen kan vara med på ett hörn i många sammanhang – det ambulerande museum.

Marknadsföring skall ske via webbsajt, sociala medier, turistföreningar med mera. Gäster kan vara turister från alla länder, lokala, nätverket, människor med kulturhistorieintresse, textil- och även husvagnsfolket.
För mig personligt – som har varit sjukskriven med stress – är det ett överskådligt projekt som kan vara en del av mitt arbetsliv. Jag har resurser som grafiker och skribent och kan således skapa broschyrer, webb m m  – loggan överst har jag designat.

Malene Langborg, Vittsjö, 2 april 2018

– – –

Igår, 26 april 2018, fick jag svar från Hässleholms kommuns kulturförvaltning: projektet får 5 000 sek ! Jag blev väldigt glad över erkännandet av min idé.
Men kan man skapa ett kulturprojekt för 5 000 spänn ?
Med kreativitet, vilja, lite tur och Guds välsignelse kan man lyckas!

Kul att HusvagnsHistorier utvecklar sig! Museet får dock en egen hemsida.