Sommar. Fest.

För 3 år sedan, idag, åkte jag på sommarfest på släktgården Truttatorp i norra Skåne. Från Danmark per Fiat. Nu kör jag svensk Saab. Om den åker till DK, är det bara på kort visit, för jag stannar i Sverige. Mitt liv är här !

När jag nyligen intervjuades till en bok om kvinnor (ges ut i november), kom jag på  – när jag berättade en del av min livshistorie – att en dröm hade slagit in.
Redan som 16åring hade jag en längtan till Sverige. Varför vet jag inte riktigt. Jag var mitt i gymnasieutbildningen och mycket trött på det. Jag kanske också längtade bort från mina föräldrar och livet inom fasta ramar; plikt, böcker, läxor.
På mitt rosafärgade rum (ja, väggarna var det) tänkte jag tankar, skrev, var kreativ, ritade, virkade, sydde, kollade utbildningar. Jag visste vad jag ville: Jeg skulle köpa en liten hippie-buss, köra till Stockholm, gå på konstfack, textil inriktning. Hur enkelt som helst! Mina föräldrar tyckte inte om idén. Märkligt.

Livet gick andra vägar. Dom var också bra. Men drömmen stannade kvar. Och tiden gick.
NU, som 53åring, det vill säga med 37 års ‘försening’, lever jag min dröm:
Jag bor i Sverige i en husvagn, och jag har skapat en textil grej: BrickbandMuseum.se

Idag har också denna blogg/webbsida HusvagnsHistorier.se födelsedag: 1 år – hurra! 8 728 besök har det, tills vidare, varit.

Dendär kreativa ådran ska man försöka utveckla, hålla på o stå på (sig)! Det känns som att källan är oändlig, det fylls på mer när man tar utav den.

Idag gick jag en målarkurs. Bara blommor. Och bara kvinnor. Det var mycket givande!
Stolt står jag med min tavla.
Enda problemet är, att det inte finns plats på väggarna i husvagnen 🙂
 

Just nu är det sommar och lika varmt som för 3 år sedan. Det är ingen fest ikväll, men jag har druckit en kopp kvällskaffe med mannen som lockade mig till Sverige.
Livet är inte lätt varje dag, men jag känner mig lyckligt lottad.
Malene <3

Att vara kreativ..

Den lilla husvagn, Margrethe, behövde en lampa. Även om nätterna är ljusa såhär års, är lite elektriskt ljus på sin plats, kvällstid.
Jag hittade en grön lampfot med plastblomranka och lika ful skärm i en Röda Kors secondhand-butik. Det fanns lite olika lösa lampskärmar, så jag bytte till en vit. Pris i alla fall: 25 kr.
Sent igårkväll ritade jag av Opio-husvagnen från ett foto, på datorprogram, skrev ut i olika storlekar, alla på ett A4-papper, och limmade husvagnarna på lampskärmen. Det ser lite barnsligt ut, men passar nog retro-stilen. Glödlampa kostade mer än lampan (30 kr).
(Lampan får inte stå medan man kör med husvagnen!) 🙂

Jag tyckte också, att Margrethe skulle ha en lätt kaffeburk (inte keramik, som jag har i Öggi-husvagnen (moderskeppet), men ‘camping-lätt’.
Tidigare hade jag köpt en begagnat plåtburk på en loppis, den fick en retrofin etikett:

Dagens projekt!
Min morronrock är vintermysig, men alldeles för varm i en sommarhusvagn. Jag har letat på nätet efter något kimono-liknande, gärna rosafärgat, men det är dyrt och dumt att köpa nytt på nätet.
Då kom jag på att jag har en symaskin. Och ett tyglager som kommit med genom alla flyttprocesser (!) – men ryms inte i husvagn..
Min pappas thailändska fru, Pakinee, gav mig nångång på 80talet ett par meter rosa+randig thai-silk.
3 timmar efter att jag började, såg jag ut såhär:

I sy-processen tänkte jag på hur kul! det är att sy, men också på varifrån jag har ‘fått’ detta. Min mor sydde kläder till mig och min syster när vi var små. Snygga klänningar m m.
Min handarbetslärare Fru Wahl var faktiskt också min idol. Hon var så chic och duktig samtidigt.

Jag är glad för mina små projekt, det känns extra bra att återvinna – och återfinna.
Hoppas du blir inspirerat att göra något liknande!
<3 Malene

En äkta husvagnshistorie..

Med denna webbsida hade jag ju också tänkt samla in människors roliga och udda husvagnshistorier – tänkte inte på, att jag själv skulle bidra (så mycket).

Det är måndag morron, jag sitter och äter min havregrynsgröt. Långsamt. Jag tycker om detta. Men är lite trist. Jag skulle ha varit i Karlskrona..
Vad gör man i Karlskrona?
Jag hade anmält mig en veckas sommarkurs med irländskt folkmusik på en folkhögskola. Eftersom jag ju inte tillhör den rika del av befolkningen, var jag lycklig som hade hittat en (subventionerat) kurs för bara 600:- sek, och en ställplats för husvagn 15 min från skolan, för bara 150:- sek per natt. Här kunde alltså även jag vara med, vidareutbilda mig, träffa (för mig) nya människor. Jag såg mycket fram till resan. Första riktiga efter stress-sjukdomen.

Inför den har jag förberedd mig. Grundligt. Det tog tid.
Att köra med 8-meters Öggi, mitt hem, full av allt möjligt, var ingen idé. Eftersom BrickbandMuseum.se ändå skulle va stängt medan jag är borta, kunde jag hyra den lilla retrohusvagnen Margrethe av museet. Utställningen blev packat ned, museiintendent Maggie skulle få lite ledigt.

Då kom det brev från Transportstyrelsen om att husvagnen hade körförbud för att fordonsskatt inte var betald av tidigare ägare! Well, det problem löstes.

Jag hade packat extra av allt – du vet, som bara kvinnor kan.. Det som var lite väl kvinnligt, var nog att jag inte kollade däcken på husvagnen. Dom såg ju fina ut – inget märkvärdigt. Min bästa vän, tomtägaren, hade lovat att fylla på lite luft med sin kompressor innan avresan igår söndag.  upptäckte vi, att det inte gick. Platt var däcket, platt var mitt humör. Vad gör man då?
Jag grät resten utav dagen.
Kollade vandrarhem, B&B och Airbnb. Ingenting ledigt i Karlskrona till ett pris där jag kunde va med. I princip skulle jag kunna bo hemma och köra till kursen varje dag, men det skulle kosta mycket i både bensin och tid.

När någon kunne reparera eller byta däcket, och vad sånt skulle kosta, det orkade jag inte ens tänka på. Jag ringde såklart mitt försäkrngsbolag söndag kväll; dom kunde inte hjälpa.

Olle blev räddningen! Han har bytt många traktordäck och även haft en bensinmack! Tomtägaren känner Olle. Så blev det. En ny ventil, 3 kg luft. En liten pratstund och en penning i handen. Körklar igen.
Men då var jag så trött och hade redan sagt åt folkhögskolan, att jag inte hade möjlighet att komma.

Dom kommande dagarna ska jag packa allt extra ur den lilla husvagn. Ta det lugnt och tacka Gud. Tänk om däcket hade gått sönder på motorvägen istället för hemma på gården !
Sen ska jag packa lite in i den lilla husvagnen och i lugn och ro köra till Danmark där en songwriters-festival (på en ö!) också har mitt namn på affischen kommande helg.

Jag tänker tillbaka på mitt liv.. på hur svårt det är att hantera besvikelser. Tänker på allt det som aldrig blev av. När tiden gick, såg man att det var okej, att det hände något annat, kanske bättre.
Berätta gärna din historia….. <3
kära hälsningar
Malene


Olle, lokal hjälte

4000 tulpaner

Damen påstod att hon hade 4000 tulpaner i blom.
Det måste jag se!, tänkte jag.
Så, på vägen hem idag, äkte jag dit. Solen sken och hon satt med kaffe i sin trädgård – ett paradis på jord.
Jag var helt tagen av dessa gula och röda tulpaner, också för att dom var så många.
Varför gör ni dethär?, var min fråga. För njutningens skull, svarade hon.
Hurra!, tänkte jag.
Vi pratade en stund om livet (och Gud) medan vi tog en kopp kaffe, och jag kände mig tacksam och rik när jag åkte därifrån. Hon kramade om mig, var glad att jag hade kommit förbi.
Så fint när man vill dela med sig av sin njutning. Som att spela musik för människor – eller visa upp sina 4000 blommande tulpaner!

Bor man i husvagn finns möjligheten att lägga lök till 4000 tulpaner liksom inte.
Jag är medlem i en grupp på facebook för folk som bor i husvagn (eller husbil). Många där hyllar friheten igen och igen: Igår var vi där, och idag är vi här.
Jag förstår kanske vad dom menar.. det var såna tankar som ledde mig till beslutet om att bo i husvagn. Men hittills har jag inte åkt nånstans.. haha! Tvärtom har jag sett fördelar med att stanna och fördjupa relationen till en miljö, ett samhälle och dess människor. Upptäcka att man inte behöver köra nånstans för att träffa spännande människor. Dom finns här. Eller där du är. Det finns inga vanliga människor – alla har sin plats eller filosofi eller glädje som dom generöst delar med sig.

Idag, 5 maj, är dagen där vi blev fria av andra världskriget (för 73 år sedan). Sorgen finns 1-2 generationer tillbaka och därmed i oss som lever nu. Att det påbörjas nya krig istället för att lägga tulpanlökar, är vi ju många som inte förstår.
Men frihet förstår vi. En stark känsla i alla människor. Den har dock olika uttryck. Idag mötte jag en dam och hennes 4000 tulpaner!

   

 

   

Bevara brickbanden!

Ett pyttelitet kulturprojekt

PROJEKTBESKRIVNING
Museum: Brickband i en Husvagn

från wikipedia:
‘Ett brickband är ett tvådelat band som används för att hänga upp en bricka på väggen. Brickband är ofta i textila material men kan även vara av exempelvis plast eller läder. De kan vara enfärgade eller mönstrade. Bandet består av två öglor som förenas upptill av en ring eller sölja i ett hårdare material, exempelvis trä eller metall, och hängs i ringen eller söljan på en spik eller krok på väggen i ett kök eller en matsal. Brickband var vanliga i svensk heminredning omkring mitten av 1900-talet. [Benämningen brickband används även något slarvigt och oegentligt om brickvävda band.]’

Brickband förtjänar ett museum !
Jag som vill skapa ett sådant, har samlat brickband en del år. Målet är 200 stycken och även då tar dom inte upp mer plats än att kunna ställas ut i en husvagn. Mysigt för besökare, praktiskt; museet kan åka på turné och ibland ansluta sig större textila arrangemang runt om i Sverige.
Brickband är enkla och praktiska; dom kan användas till mycket mer än brickor, t ex tidningar och trumpeter. Dom kan göras av moderna material i nutidsstil, men, begagnade är dom både kvinno-, folkhems- och slöjdhistoria. Kulturarv skulle jag säga.
Eftersom det finns stolta hantverkstraditioner i trakten – tänk på Lilli Zickermans vävkurser och arbete för den textila allmogekonsten (och medan hon bodde i Vittsjö grundade hon Föreningen för Svensk Hemslöjd), vi har också Zickermanska Rummet i Vittsjö bibliotek.
Lite research har jag gjort; brickband fanns redan på 30talet i Sverige, men det ser ut som att dom är ett skandinaviskt fenomen; dom finns bara här!
Ett brickbandsmuseum är unikt.

Tanken är att ställa upp en retro-husvagn på privat mark, ha öppet i helger – och utöka sommartider. Museibesökarna betalar entré och det kan serveras kaffe utomhus – vid specialarrangemang kan Det Lilla Brickbandet spela levande musik (undertecknat med gitarr). Vid intresse kan anordnas workshops där deltagarna gör sina egna brickband. Efter en rad program på tv om små museer, tycks denna museumsidé vara trendy. I en tid där allt går väldigt snabbt, är ett museum som ett andhål, en paus, en djupdykning i en annan tid.
I brickbandsmuseet får man beröra banden, känna på tyget – och sätta sig ner i husvagnen och njuta lugnet en stund.

Samarbetspartners kan vara hembygdsföreningar, lokala museer och textilorganisationer och -mässor. Husvagnen kan vara med på ett hörn i många sammanhang – det ambulerande museum.

Marknadsföring skall ske via webbsajt, sociala medier, turistföreningar med mera. Gäster kan vara turister från alla länder, lokala, nätverket, människor med kulturhistorieintresse, textil- och även husvagnsfolket.
För mig personligt – som har varit sjukskriven med stress – är det ett överskådligt projekt som kan vara en del av mitt arbetsliv. Jag har resurser som grafiker och skribent och kan således skapa broschyrer, webb m m  – loggan överst har jag designat.

Malene Langborg, Vittsjö, 2 april 2018

– – –

Igår, 26 april 2018, fick jag svar från Hässleholms kommuns kulturförvaltning: projektet får 5 000 sek ! Jag blev väldigt glad över erkännandet av min idé.
Men kan man skapa ett kulturprojekt för 5 000 spänn ?
Med kreativitet, vilja, lite tur och Guds välsignelse kan man lyckas!

Kul att HusvagnsHistorier utvecklar sig! Museet får dock en egen hemsida.

Första..

2018
Detta är min första vår som husvagnsinvånare. Jag har längtat !
Men Öggi och jag har klarat av vintern ganska bra, tycker jag. Varken hon eller jag visste ju vad vi sa ja till. Det går framåt – mot ljusare tider på flera nivån.

Detta är mitt första förtält – ja, det var det enda jag hade råd med
(149:- kr på Rusta), men det är hur fint som helst 🙂

ps. När jag bodde i Odsherred på västra Själland, arrangerade jag också visfestivaler (3 år i rad 2012-2014). I 2013 var temat ‘NU med fortelt og fællessang’ helt i orange och retrostil. Det var kul !
Förtältet var en tygtriangel, kallad ‘vindskydd’ (læsejl), köpt på Jysk. Min dåvarande ingenjörsman hade grundligt satt fast det. Men efter få artistuppträdanden kom det en vind som såg till att förtältet hamnade bakom husvagnen som var scenbakgrund. Ungefär som någon som stryker tillbaka håret för att inte få det i ögonen. Artisten som var igång, Albert, fortsatte som inget hade hänt. Jag skrattar när jag tänker tillbaka..


innan.. (foto: Peter Larsen)


senare.. (foto: Kim Knudsen)

Igår var den första april. Och lika väl som jag tycker att ‘sommartid’ ska avskaffas (så att vi har normaltid hela året), tycker jag också att första-april-skämtar ska avskaffas! Är det överhuvudtaget någon som skrattar? Blir inte folk bara upprörda och ledsna?

Jag önskar för dig en vår med glädje, skratt, solsken, kärlek mellan människor.
Den börjar NU !
<3
/Malene i Öggi

Långa fredagstankar

Länge sedan jag orkade diska. Ser inte najs ut i ett husvagnskök. Heller.
Har annars kört engångspapptallriker ett tag (använder dom flera gånger).
Just nu sitter jag i husvagnssoffan och äter en kakbit med den sista rena gaffeln.
Njuter att tomtägarens diskmaskin har tagit över uppdraget som jag inte klarade av. Bar in min disk i kassar, diskmaskinen står i gästhuset.
Jesus skulle förlåtit mej, jag förlåter mig. Man måste inte klara allt. Måste inte vara pigg och miljömedveten hela tiden. Måste inte måste!

Det är dags för lite beröm. Jag är stolt över att jag nu i 2 månader har jobbat (blivit arbetsprovat) bredvid att jag har spelat musik och rest i den anledning. Och skött om husvagn och mig själv. Ganska mycket för en tidigare stressdrabbat.
Men samtidigt som jag inte orkar diska, kan jag (som lovat mig själv efter stressen att inte hitta på nya projekt) sitta tills kl 2 på natten och tänka ut/researcha för nya projekt ! Varifrån kommer denna energi ? Är jag som ett barn som säger hon inte är hungrig när köttbullarna ställs på bordet, för att sen vråläta desserten ? Kanske.

Att ha egna projekt ger mig energi (sällan rikedom), men också stor tillfredsställelse. Med glädje kan jag tänka tillbaka på mina märkliga men roliga kulturprojekt. Och jag saknar att jobba med något sånt igen. Att jag redan har hittat på ett projekt, måste ses som ett friskhetstecken. 3 nyckelord är museum, textil, husvagn
Till skillnad från tidigare projekt, är detta inte farligt, riskfylld eller prestationsorienterad/-krävande. Berätter mer senare.

Gick förbi en skylt i en butik igår och läste PÅS-KRIS. Tänkte, jaförfan, det är för många plastpåser i vårt sårbara plastöverfyllda samhälle..
Åvisst, det stod PÅSK-RIS. Nån tradition med grenar o gula fjädrar.
Kan man önska ‘Glad Påsk’ på en långfredag ?
Jag säger bara lugn långfredag på dej <3
/Malene i husvagnen


Flerårskalender köpt hos husvagnsåterförsäljare Bengt i Örkelljunga


Disken innan..              Liten gitarrist hittat secondhand i Örkelljunga
Secondhandklänningar (från Sthlm 70:- och Örkellj. 40:-) väntar på våren

Ekonomi, ekologi eller bara Eko!

När jag bodde i Danmark och gick vilse i allt, kallade jag mig ‘FinanskriseBlondine med GPS til livet’. Nu är jag inte blond längre, mit hår har färgats av järn som finns i grundvattnet härute på landet i norra Skåne (eller är det bara åldern?) Finanskrisen i fosterlandet är säkert över; bankerna fick hjälp av staten, de fattiga flydde, de rika fick lägre skatt. Bra.
Jag kör numera aldrig utan gps (jo, jag hittar till Ica-nära i Vittsjö). Med åldern har jag lärt mig, någorlunda, att navigera i eget liv. Jättebra.

Min ekologi har blivit bättre. Det är t ex min sport att sortera eget avfall. Jag kan azzå fyrfack – här pratar vi sopkärl. Jag köper inga plastkassar på Ica men bär hem mina ekologiska morötter i tygkassa. Jag köper generellt bara begagnade kläder, husvagnar o andra prylar.
Min röda turboSAAB är inte helt eko-rätt, men den kan dra mitt långa hem.
Långt hem blev det när jag körde från Stockholm i måndags (kvinnodagsfirande! – spelade egna låtar i Gamla Stan). Servostyrningen slutade fungera när jag nådde Brahehus. Mitt liv började också likna en ruin. Jag ringde min bästa vän och grät en skvätt, hans röst var ett lugnande medel. Så bad jag Gud ge mig styrka, körde genom dimmorna och landade hel men trött i husvagnens varma famn kl 21:30. Bra, att Öggi stod kvar i Skåne – bilparkering i huvudstaden är svårt i sig.

Min ekonomi har knappast blivit bättre. Men den är inte heller blond längre.
Idag var en bra dag. Mekanikern gav mig en faktura så snäll, att jag hade lust att krama om honom. Jag firade med bulle, kaffe o kaka på kafeverum.se (45:- kr!).
En tid har jag tänkt, att det hade varit fint med en gitarr på väggen på jobbet. Så kan man dra en låt för kollegorna, sjunga tillsammans..  Jag arbetsprövas i en social verksamhet som dessutom satsar på hållbarhet och ekologisk mat/hantverk. Fjorgyn heter hon (finns på Facebook).
På Netto köpte jag ett italienskt lantbröd. Och i secondhand-butiken stod det en liten italiensk gitarr av märke ‘Eko’. Den väntade nog på mig. Prutade ner priset till 150:- kr. Hemma vid datorn kollade jag lite: med stor sannolikhet är vi jämngamla, Eko o jag, skapade mitt på 60talet. Det ser ut som gitarren kan säljas för ca 1 000:- kr om den justeras lite – och får på sig strängar.. Men den har själ !
Eko-själ är den nya hit.

Världsstjärnan

Nu när jag ibland vågar mig ut, ur husvagnens comfortzone, är det bra att få veta att jag är en världsstjärna. Så är det; jag är en världsstjärna. Är inte vi alla? Gjorda av stjärnstoff.
Torsdag kväll sjöng jag med kyrkokören i Emmaljunga Församlingshem. Det var flera i kören än i publiken. Inte mycket stjärnstatus över det. Men vilken mänsklig värme! och glädja över att vara tillsammans! Kaffe och Gud.
Och en man som kom fram till mig och ville säga något. Jag hade sjungit en egen låt solo med gitarr. Den handlar också om glädje – ‘My inner joy’ (inre frid, som på sikt skapar fred i världen). Ironiskt nog, hade jag mycket oro: stämde gitarren? var det rätt låt? Ändå måste jag haft sjärnor i ögonen – lyckades få församlingshemmet/kören att sjunga med på låten som dom aldrig hört förut.

Mannen stod en tid och sa något väldigt filosofiskt. Då sa han plötsligt att jag var en världsstjärna. Jag skrattade och sa att då var det väl världsstjärna i min egen värld..  Han menade allvarligt att dom flesta människor stannar inom sina fyrkantiga ramar, men att såna som jag (och andra världsstjärnor) vågar öppna upp och, från scenen, delar med sig av sitt inre. Det tyckte han var världsklass – hemma i Emmaljunga.
Ord är bara ord. Inflationen i spräket får vi leva med. Starkt var det ändå – för mig som varit ‘borta från rampljuset’ en lång period. Efter stressen, tar det ännu längre tid att smälta intryck, har jag märkt. Jag är inte effektiv. Men kanske nu med mer effekt!

En sak är säker. Vet det nu, visste det inte medan jag försökte läka: jag vill, jag måste få sjunga och spela musik för människor, berätta historier, förmedla vackra budskap. Och även om jag i 4 månader inte övade gitarr och sjöng för någon, var det nånting som övade i mig, och jag kom ut som en bättre sångerska o musiker. Väldigt märkligt!
Undermedvetandet jobbar alltså vidare med det man satt igång.
Mitt råd till dig nu är: slappna av – du är och förblir en världsstjärna!


Vittsjö Kyrkokör i Emmaljunga.           Världsstjärnan.


Med ny ryggsäck till jazzgitarren – redo att dra ut o spela i hela världen.


Jordnära jordgubbe i blom – köpte bär till Valentines för att jag inte hade nån funny Valentine. Så fint att skuggan är ett hjärta <3

Patchwork-liv

När jag blev stress-sjuk i september 2017, satt jag för det mesta bara i soffhörnet i husvagnen och gjorde ganska litet. Att skapa något med händerna, skulle vara väldigt tillfredsställande. Därför började jag virka och sticka lappar av garn jag hade, småsmå (9,5 x 9,5 cm) enkla projekt. Varje liten lapp en succé i sig. Att det en dag skulle bli ett sängöverkast eller en filt, var bara bra framtidsmusik, men inget mål. Häromdan virkade jag lapp nr 221.

Jag har njutit av alla stunder – mest kvällar – med virkandet, kanske radiolyssnande +fria tankar. Gläds över att jag nu förstår att; vila mellan varven betyder allt om man ska fungera i detta jordeliv. Att älska sig själv är ingen självklarhet i prestationssamhället. Även om man är och har varit älskat av andra människor! Hoppas alla i hela världen får hitta precis det som ger dom vila och lugna stunder. Hoppas att världen förstår att människor måste ges små stunder för självkärlek!
Min patchwork-filt blev en process – ser jag nu. Patchwork-processen skulle man kunna kalla den (varsågod att använda fritt). I samma takt som jag stickade, helades jag. Nu när lapparna ska sys ihop, har jag börjat jobba försiktigt igen. Utanför husvagnen. Ute bland folk.

Mitt liv är patchwork på flera nivån. Jag tycker om olika färger o mönster satt ihop på nya sätt, jag tycker om projekt som, sydda ihop, så småningom blir ett arbetsliv. Jag tycker om att jobba lite hit och lite dit, därför har jag i många år också haft patchwork-ekonomi 😉
Vill nog ha det så i framtiden också. Har ju fortfarande visionen om att turnera med husvagnen, spela musik för människor..
Jag tycker om att en bit tyg ell garn som inte kan bli ett helt plagg, tillsammans med andra bitar, kan bli något mycket stort! Jag tycker om att människor som inte kan jobba så mycket, kan bidra till något vackert.

Vem är jag nu? Okej – jag är en lite klokare HusvagnsHippie som lever ett patchwork-liv.

När filten är färdig, lägger jag upp flera foton. Här är lapparna:

Garnet är köpt på loppissar +lite i stormarknader.

ps. Varken min Mormor eller min Farmor virkade ‘mormors-rutor’ – det har blivit mitt uppdrag.

– – –
Update 19 mars 2018:
Filten är färdig, sängtäcket är klart!