Från kust till kust

Igår bodde jag på ostkusten, idag bor jag på västkusten.
Hur gick det till?
Öland är inte så bred, ca 16 km – så det var i princip lätt för husvagnsekipaget att köra tvärs över det stora Alvar.
Svårare var det att hitta denna underbara plats nära Degerhamn. Jag har letat ett tag, varit stressad över det, så jag var jättetacksam när en nyfunnen Ölandskompis erbjöd, att jag & Öggi kunde bo i hennes trädgård. Jag har varit mycket nöjd med campingen i Stenåsa, men dom stänger ju när det blir höst – och efter att ha frågat turistbyrån, vet jag, att det gör alla andra campingar på Öland också.
Inte är jag klar med husvagnslivet; det har blivit en del av mig, min identitet. Det är nämligen lättare att vara miljömedveten; det är omöjligt att ‘konsumera’, för det finns inte plats! 🙂 Det finns en stor frihet också; livet blir mer flexibelt!

Att vakna i sin husvagn känns väldigt hemma, ändå vaknade jag i morse och tänkte var är jag? – alltså var är mina 4 världshörn.. Jag hittade dom så småningom under dagen.

Jag har en trygghet i att ha åtgång till ett rum där jag kan sova över om vintern har kalla nätter.
Kram från Degerhamn
Malene & Öggi (och Hjördis)

Här är några bilder:

FREE SPIRIT

På terrassen satt vi. Det var sista öppetkväll för säsongen, sommaren hade bjudit på livemusik, människomöten och öl (för min del alkoholfri). Vi var inte många, så det var lätt att prata, lokala som vi var.
Ett najs ungt par, nyblivna föräldrar och husägare, var nyfikna och jag berättade såklart om BrickbandMuseum, lite om musiken, och att jag bor i husvagn året om. Tjejen, som berättade att hon jobbar i en stor koncern, sa att jag var en FREE SPIRIT, hon tyckte det var coolt.
Kanske blev jag överraskad, men accepterade predikatet. FREE SPIRIT – smaka på orden.. Jag sa: Visst.. men jag är ju beroende av samhället eftersom jag med låg arbetsförmåga behöver ekonomisk stöd.

Jag har inte lust att vara mera fri än att ha Sverige i ryggen! Så är det. Men kanske lever jag okonventionellt, lite eget, följer inte normerna.. så mycket.. längre. Jo, det är en frihet. Letade länge. När jag tog reda på att mina hus + alla prylar ägde mig, måste jag bli av med det mesta. Och då gick det fort 🙂

Häromdan såg jag en film på svtplay. Tänkte att min pappa skulle sagt det var en klassiker man borde se. Från 1973, med Dustin Hoffmann och Steve McQueen i huvudrollerna: Papillon. Den var svår att titta på. Mycket blod/våld/ondska. För mycket för en som är HSP. Men den handlade om FRIHET. Frihet betyder oerhört mycket för människan. Speciellt den som är fången.

Fri som en fjäril kan man säga. Så ser det ut när vackra vingar bär den omkring.
Författaren till boken bakom filmen satt i fängelse i många år. Historierna – och flykten – är delvist diktning, men vi förstår instinktivt varför en fånge kan vara besatt av tanken om att fly !

Denna sommars konserter inbefattade också hyllning till Woodstock – det var ju 50 år sedan i år. Janis Joplin var med då. Jag fick inte vara med för mina föräldrar – jag var ju bara 4 år i 1969. Men annars hade jag kommit ihåg att Janis sjöng Freedom is just another word for nothing left to lose. En på samma sätt klok och sorglig hookline..

Jag nämnde alkoholfri. Det är också en form av frihet. Om du frågar mig.
Det är drygt 1,5 år sedan jag slutade med alkohol. Bara för att testa. Jag fann förresten Gud i den processen. No sprit, just spirit. Kan man säga.

Idag gick jag på museicafé långt ute på landet. Också en sorts frihet. Vi var få i sensommersol-o-regn som satt där, men det var ett par som fick kaffe. Vi hade ingen kontakt, men när dom reste sig och gick, sa hon till mig: Jesus älskar dig!
Blev aningen överraskad, men ganska rörd. Tack detsamma, sa jag. Dom körde iväg och jag vinkade. Satt med tårar i ögonen och kaffekoppen i handen. Det är också en sorts frihet. Att veta att man är älskad. Det borde även människor i fängelse få veta. Varje dag.

Malene <3

Gärdslösa Kyrka

Idag 27 juli var jag där igen. Av en slump (?) samma datum som 2017. Gud har en mening med det mesta. Kyrkan på mellersta Öland har blivit betydelsefull för mig.

Sommaren för 2 år sedan var jag på låtskrivarkurs. Jag hade länge velat besöka Öland, jag behövde komma lite hemifrån, en visvän hjälpte mig ekonomiskt. Det var en ödesgrej att komma till Öland; även om kursen var en vecka kort, beslöt jag ju att återvända till ön! Nu bor jag här 🙂

En dag var jag och 2 andra kursdeltagere på en liten utflykt/uppdrag. Eftersom jag hade bil sa jag till dom andre: nu kör vi bara denhär vägen o sen till vänster – kanske ligger det en kyrka eller nåt annat spännande. Där låg Gärdslösa Kyrka. Vi fick material nog till flera låtar.

Det var bra att jag var långt borta på Öland när jag, 27/7 fick veta att min mammas man, Torben, hade gått bort, och att mitt hus i Danmark hade sålts på exekutivauktion för 0,06% av beloppet jag betalade.
Samma dag.
Jag grät på morronmötet och bad om att få en ledig dag. Jag körde bl a till Gärdlsösa Kyrka igen och gick in där och satt stilla.
Jag frågade Gud vad jag skulle göra med all min sorg, allt mitt bekymmer. Ge det till mig tyckte jag höra i mitt inre. Som var det Guds röst.
Jag tände ett ljus för Torben och har många gånger sedan pratat med Gud som tagit emot mina sorger.
Låter det flummigt? Try this at home – eller i kyrkan. Det funkar och är i värsta fall oskadligt.

Här på Öland i slutet av turist-högsäsongen verkar allting hända på samma gång! Om man själv har en ‘turistattraktion’ (här tänker jag på museet med sloganen Smala band från tiden innan bredband – BrickbandMuseum.se) men samtidigt vill veta hur andra gör, kan man bli stressad!
Jag såg att mannen som var värd för kursen i 2017, John Leo Carter, skulle uppträda i Gärdslösa Kyrka – det ville jag inte gå miste om! Därför glömde jag att ha museet öppet denna helg..
Det blev en underbar upplevelse. Närvaro & värme. Skön musik som fyllde kyrkorummet. Alla mådde bra. 27/7 2019.
Malene Öland

Vardagsrumskonsert & VidareVirkat

På mitt bord i husvagnen står 2 trädgårdsrosor med ljuvlig doft. Fick dom igår av en kvinna som kom på vardagsrumskonsert.
Jag ville bara glädja mina 2 nya vänner som hjälpt mig med min landning på Öland. Har inte råd med gåvor, kan bare ge av mig själv, spela min musik.
Vi hade avtalat att jag skulle komma förbi med gitarren. Dom frågade om det var ok att bjuda in några grannar. Vi kunde ju också äta jordgubbar med glass o vispad grädde.. Då frågade jag om det var okej att ta med mina alster från VidareVirkat. Så blev det.
Nystädad vardagsrum, stolar uppställda, jordgubbar och glass redo att serveras, kaffet klart.
Jag hade valt en repertoar med äldre pop, evergreens, visor. Jag satt på en barpall, ibland ville inte fingrarna som jag. Ibland var det en hund som pep lite. Men stämningen i vardagsrummet var bra. Jag tycker om när det vexlas lite mellan musik och prat. Gästerna ska ha tid att smälta, kommentera, ta del.
Efter den lilla akustiska konserten, fick vi underbara jordgubbar och pratade med varann. Det var intresse för VidareVirkat-mattor, -korgar och -sittdynor. Det glädjer mig, för mitt lilla miljöprojekt är viktigt. Allt är ju virkat av återvunnet tyg.
Jag körde hem till husvagnen med lite pengar i fickan, och en stor glädje inuti.
Tänk om jag fick spela vardagsrumskonsert några gånger per vecka. Då skulle jag kunna leva rikt och lyckligt.
Är så tacksam för denna upplevelse,
Älskar Öland.
Malene

1:a dagen på Öland!

Månader av planering. Längtan. Tvivel. Nervositet.
När jag i morse vaknade i min husvagn på Öland och såg solen lysa  starkt, kände jag mig lycklig.

I princip är det lätt att flytta när man bor i husvagn.. men inte om man är en högkänslig person (och allt det andra). Och när man dessutom har ett litet museum som ska placeras på ‘turistön’ Öland. Det verkar också ha löst sig. Mer om BrickbandMuseum.se senare.

För länge sedan skrev jag detta: husvagnshistorier.se/uncategorized/oland/  där jag lovar att komma tillbaka till Öland – med husvagn. Flera gånger åkte jag hit, utan husvagn, på korta semestrar, jag hade inte råd med långa 😉
När jag hösten 2018 var på Ölands Skördefest, köpte jag ett glas havtorn-gelé. Det smakade så fantastisk att jag tänkte jag skulle köpa mer. Oöppnad hade det ett hållbarhetsdatum: 8 april 2019. Jag tänkte att då är det väl det datumet jag senast ska flytta. När glaset var tomt, hällde jag i lite sand (från Rørvig strand – det ställe i Danmark där jag senast bodde /nära havet) och satte i ett värmeljus. Många gånger har jag tittat på min lilla ljusstake, och från skogen i norra Skåne längtat till havet, längtat till Öland.
Ödets, naturens matematik gjorde att campingplatsens långligg-säsong började 8 april 2019 – så jag kom hit igår!
Resan gick bra, Öggi följde med den röda turboSaaben hela vägen. Det är bara klargöring/koppling av husvagn som är lite besvärligt.

Min 1:a dag har varit underbar. Jag gick till havet och hittade hjärt-stenar, jag gick till biblioteket, och på café och fick gratis fika ‘Välkommen till Öland!’ <3 – och jag glodde ut över det stora Alvaret (världsarvet som liknar en savann) och fick inre ro!
Här är mina första bilder.

Kära hälsningar Malene Öland

Spegling

Här sitter jag med gitarr, spegelvänd, bilden togs 2014 av Paya.
Innan jag flyttade till Sverige, och till husvagnen, hade jag ett annat liv. Mina 50 första år bodde jag (för det mesta) i Danmark.
Det är inte allt jag drar fram som ett bra minne, men detta är!
Jag blev påmind för att Paya i början på november 2018 ska försvara sin PhD. Hon har skrivet om ‘Festivalen som prototype – Codesign af en Geopark‘ och jag är med på framsidan: 181016_GeoPayaPhD_resume
När jag läser resumén, blir jag snabbt kopplat av p gr a språket, men det är okej – jag kommer aldrig bli akademiker, jag vill alltid bara vara en tjej med en gitarr som blickar ut över havet, drömmer, planerar.

2014 bodde jag i Rørvig, Odsherred, västra Själland. Jag hade sökt till området för att farmor & farfar hade sommarstuga där när jag var liten (då somrarna var oändliga och (för det mesta) lyckliga 🙂 Jag ville återskapa nå’t av det farmor förmådde. Eftersom farmor o jag var väldigt olika, blev det såklart mycket annorlunda – ja, bättre!
Man visste 2014, att Odsherred kunde godkännas som Geopark (Unesco-klassificering för att geologin er speciell och ska förvaras som världsarv) och det skulle skapas en sommarfestival. Invånarna i Odsherred kommun blev inbjudna att aktivt vara med. Eftersom jag hade startat en songwriters-club där, var det närliggande för mig att föreslå att nya låtar skulle skrivas till geoparken – jag uppfann begreppet GeoSange (geosånger) – och att låtskrivarna skulle framföra dessa låtar runt omkring i landskapet under festivalen. Paya, som var festivalkoordinator, ringde mig och var väldigt begeistrad för idén. Jag kom på möte, det var kreativt och vi skrattade mycket. Jag samlade sedan et låtskrivarteam som lärde sig lite om geologi, men skrev utifrån hjärtat <3
Jag kommer inte ihåg var alla låtskrivare framförde alla låtar, men jag kommer mycket väl ihåg att en tjej som heter Hanne och jag anammade Payas idé om att ha konserter i de 5000 år gamla gravhögar! Det var hur kul som helst! Festivalpubliken köade för att vi bara hade plats med 10 åt gången. Man fick gå på knäna för att överhuvudtaget ta sig in i gravhögen, men väl därinne kunde man stå upprätt. I USA uppfanns living room concerts. I Danmark spelade vi musik i gravhögar.

Man kan glömma vem man är och vad man gjort tills en annan människa speglar en. Så är det för mig nu. Paya påminde mig om vad vi skapade i Odsherred. Det känns bra.
Jag skapade kultur, jag satte avtryck. Något av det jag hittade på, finns kvar och har utvecklats. Varför stannade jag då inte kvar?
För att det är svårt att vara projektmänniska, det är tufft att gå före. Man kämpar med myndigheter och för att nå en publik. Man ser inte succén förrän länge efter. Och då har man, för sin inre drivkrafts skull, hittat på något nytt. Jag kan som Paya, inte analysera på en teoretisk nivå, jag kan bara spela gitarr..

Ofta, härifrån mitt i norraSkåne, längtar jag till havet och till ett stadigt, rogivande världsarvs-ställe.
/Malene

En av mina GeoSange har producerats fint: https://open.spotify.com/track/1L14nh2lIQ3eBD7IEujNwc?si=mHcpd0DPRumnsAZRItmqQg

Stolt!

För ett år sedan skrev jag detta trista blogginlägg:
http://husvagnshistorier.se/uncategorized/stressens-kontor/
Igår, på årsdagen för stressen, var jag för första gången ute o köra med mitt mobila museum! Jag lyckades, det var kul!
http://brickbandmuseum.se/2018/09/17/det-mobila-museum-1/
Idag, på årsdagen för min inflytt i Öggi – mitt stora husvagnshem – har jag bara lite ont i armarna efter att ha varvat husvagnsstödben upp o ner igår. Värre än så är det inte. Lite ont i armarna. Trötthet. Men glädje och stolthet tar upp mest plats.

Det är kroppen som kommer ihåg, varken hjärnförnuftet eller andra fakta kan hindra kroppen i att känna oro och ångest p gr a tidigare erfarenheter. Jag var så rädd att jag skulle hamna på sjukhuset igen. Men varför skulle jag det?
I året som har gått har jag lärt mig mycket om stress:
– jag har blivit bra på att sitta i husvagnssoffan med en filt över mig.
– jag har slutat dricka alkohol och tycker att te med ingefära och citron är bättre.
– jag har slutat tro att jag ska vara med på allt kul som händer, jeg vet ju att jag inte orkar.
– saker och ting ger mig inte längre stress, för jag äger ganska lite – snabbt blir det ju för mycket i husvagnens lilla yta – då ger jag bort sakerna till ett återvinningsprojekt.
– jag pratar med Gud varje dag, och det är kanske det bästa av allt <3

Att vara HSP är svårt i en värld som snurrar snabbt. Det är inte bara ännu en bokstavkombi, inte heller en diagnos. Vi är en växande grupp High Sensitive Persons. Jag kan inte ta tillbaka att jag och omvärlden inte visste om detta i mina första 50 levnadsår. Det har nog skadat mig att jag försökte anpassa mig världen och inte tvärtom. Kanske betalar jag med kroppen nu. Men det hindrar mig inte i att vara mycket lycklig i många små stunder! Visst är jag ledsen när jag ska kämpa med fyrkantiga regler som fullkomligt okänsliga personer i systemet har bestämt, och när mitt blodsocker än engång susar upp i skyn av någon anledning, men det får vara så..

Mitt arbete är att spela musik och vid sidan om är jag världens enda brickbandsmuseidirektör.
Mitt personliga arbete är att må bra här o nu. Också framöver.
Jag har drömmar för framtiden – och är redan på väg dit (vilket ger fjärilar i magen), tillomed min bästa vän är frisk igen.
Jag är stolt och
TACKSAM
/Malene

Lyckopiller

I förmiddag var det +30 grader i husvagnen, blodsockret var på väg ner och jag var fortfarande bekymrad för min vänster hand, gitarren stod där i sitt fina fodral och snart var jag på väg till Kristianstad för att spela – men hur skulle det gå?

Denna historia tar sin början i torsdags där jag skulle köpa gitarrsträngar. Härute på landet är det långt mellan musikaffärerna, så om man inte vill köpa på postorder, får man köra en bit. Jag åkte till Höör, gick in i affären och blev förälskad i en gitarr – och glömde köpa strängar!
Efter senaste spelning har det hänt nå’t med spelglädjen, självförtroendet. Men plötsligt kom allt tillbaka, och där satt jag, tårögd, med en mahogni-baby i mina armar och var lycklig. Gitarren sjöng så vackert. Men var alldeles för dyr. Jag som lever minimalistiskt och miljösnålt kan dessutom inte köpa något nyproducerat made in China – eller hur? Jag måste bli av med mitt ha-begär.
För att glömma förälskelsen körde jag förbi en second-hand affär i Billinge. Då blev det ännu värre, bl a för att här fanns flera brickband (min andra passion) – och jag hade bara 15 kr..

Hemma igen pratade jag med en vän som ville låna mig pengar till dendär gitarren. Jeg kunde ‘försvara’ att köpa den för att jag bara duschar 1 gång i veckan, tvätter kläder 1-2 gånger per månad, sorterar allt plast, glas o papper, inte har rest med flygplan sedan 1999 och så vidare, osv. (haha!)

Fredag åkte jag till Höör igen, fick rabatt på mahognigitarren och svängde förbi Billinge och köpte brickbanden med!

Att spela gitarr tills klockan 2 på natten är ingen bra idé om man en tid har hållit spelpaus. Lördag morron vaknade jag med jätteont i vänster hand. Men jag hade skrivit en låt – en ny husvagns-hit.
Söndag kunde jag inte ens vrida nycklen till husvagnen utan jagande smärta.
Jag har hört kollegor berätta om att va tvungna att ställa in konserter p gr a handproblemer. Det ville inte jag!
Måndag åkte jag till vårdcentralen och fick anti-inflammatoriska, smärtställande piller på recept. Minsann!, dom verkade direkt. För mig blev dom ‘lyckopiller’! Och fick mig igen att tänka djupt över konsumism, ting och lycka (och det handlar också låten jag skrev, om!)

Spelningen idag hade rubriken ‘Malene Langborg: Livsresan med musik, husvagn och Gud‘ och gick ganska bra! Min nya gitarr visade sig vara världens bästa spelkompis; lyfte låtarna, lät underbart, gick inte ur stämning i värmen. De, för vänster hand, så tuffa barré-ackorder flöt som ljuv musik. Jag glömde att jag skulle ta de lätta varianterna. Jag fick dessutom mycket beröm och även uppmaningen att skriva en bok om min livsresa (!)

När jag kom hem och satt en stund, trött men glad, i skuggan utanför husvagnen, tackade jag Gud för allt bra som hänt. Vinden formade molnen såhär:

– och här är en bild på gitarren o jag:

/Malene

Flygmyrornas årsmöte

Flygmyrornas årsmöte

Det var flygmyrornas årsmöte
det var bestämt till 16 juli 2018
i och kring min husvagn.

Jag blev aningen förvånad, jag
hade ju inte fått kallelse
dom kom bara hit, 1000 styck.

Sent på kvällen, mitt i kaffet
kom dom in genom fönstren
flög på fina, genomskinliga vingar.

Kvinnor var dom alla, och
efter mötet, var det bestämt,
skulle dom bilda var sin stack!

Drottningar med ordtyst språk
men med samkoordinerande kommunikation
och syfte att säkra kommande generationer.

Lite skrämd var jag nog, och valde
att fly undan och sova över hos en vän.
Nästa morgon var dom alla borta!

Det var flygmyrornas årsmöte
det var bestämt till 16 juli 2018
i och kring min husvagn.

Nu när jag förstår lite mer
vill jag i kvinnosolidaritet och tacksamhet
ta emot mina gäster nästa år!

Nu när jag vet jag var utvald,
vill jag bjuda på flygmyramusik och godbitar
om dom kommer hit nästa år!

Jag såg ju att dom kom med fred
hjälpte varann som bara kvinnor kan;
jag är också en flygmyra.

Det var flygmyrornas årsmöte
det var bestämt till 16 juli 2018
i och kring min husvagn.

Malene Langborg, 18 juli 2018

Sommar. Fest.

För 3 år sedan, idag, åkte jag på sommarfest på släktgården Truttatorp i norra Skåne. Från Danmark per Fiat. Nu kör jag svensk Saab. Om den åker till DK, är det bara på kort visit, för jag stannar i Sverige. Mitt liv är här !

När jag nyligen intervjuades till en bok om kvinnor (ges ut i november), kom jag på  – när jag berättade en del av min livshistorie – att en dröm hade slagit in.
Redan som 16åring hade jag en längtan till Sverige. Varför vet jag inte riktigt. Jag var mitt i gymnasieutbildningen och mycket trött på det. Jag kanske också längtade bort från mina föräldrar och livet inom fasta ramar; plikt, böcker, läxor.
På mitt rosafärgade rum (ja, väggarna var det) tänkte jag tankar, skrev, var kreativ, ritade, virkade, sydde, kollade utbildningar. Jag visste vad jag ville: Jeg skulle köpa en liten hippie-buss, köra till Stockholm, gå på konstfack, textil inriktning. Hur enkelt som helst! Mina föräldrar tyckte inte om idén. Märkligt.

Livet gick andra vägar. Dom var också bra. Men drömmen stannade kvar. Och tiden gick.
NU, som 53åring, det vill säga med 37 års ‘försening’, lever jag min dröm:
Jag bor i Sverige i en husvagn, och jag har skapat en textil grej: BrickbandMuseum.se

Idag har också denna blogg/webbsida HusvagnsHistorier.se födelsedag: 1 år – hurra! 8 728 besök har det, tills vidare, varit.

Dendär kreativa ådran ska man försöka utveckla, hålla på o stå på (sig)! Det känns som att källan är oändlig, det fylls på mer när man tar utav den.

Idag gick jag en målarkurs. Bara blommor. Och bara kvinnor. Det var mycket givande!
Stolt står jag med min tavla.
Enda problemet är, att det inte finns plats på väggarna i husvagnen 🙂
 

Just nu är det sommar och lika varmt som för 3 år sedan. Det är ingen fest ikväll, men jag har druckit en kopp kvällskaffe med mannen som lockade mig till Sverige.
Livet är inte lätt varje dag, men jag känner mig lyckligt lottad.
Malene <3