Patchwork-liv

När jag blev stress-sjuk i september 2017, satt jag för det mesta bara i soffhörnet i husvagnen och gjorde ganska litet. Att skapa något med händerna, skulle vara väldigt tillfredsställande. Därför började jag virka och sticka lappar av garn jag hade, småsmå (9,5 x 9,5 cm) enkla projekt. Varje liten lapp en succé i sig. Att det en dag skulle bli ett sängöverkast eller en filt, var bara bra framtidsmusik, men inget mål. Häromdan virkade jag lapp nr 221.

Jag har njutit av alla stunder – mest kvällar – med virkandet, kanske radiolyssnande +fria tankar. Gläds över att jag nu förstår att; vila mellan varven betyder allt om man ska fungera i detta jordeliv. Att älska sig själv är ingen självklarhet i prestationssamhället. Även om man är och har varit älskat av andra människor! Hoppas alla i hela världen får hitta precis det som ger dom vila och lugna stunder. Hoppas att världen förstår att människor måste ges små stunder för självkärlek!
Min patchwork-filt blev en process – ser jag nu. Patchwork-processen skulle man kunna kalla den (varsågod att använda fritt). I samma takt som jag stickade, helades jag. Nu när lapparna ska sys ihop, har jag börjat jobba försiktigt igen. Utanför husvagnen. Ute bland folk.

Mitt liv är patchwork på flera nivån. Jag tycker om olika färger o mönster satt ihop på nya sätt, jag tycker om projekt som, sydda ihop, så småningom blir ett arbetsliv. Jag tycker om att jobba lite hit och lite dit, därför har jag i många år också haft patchwork-ekonomi 😉
Vill nog ha det så i framtiden också. Har ju fortfarande visionen om att turnera med husvagnen, spela musik för människor..
Jag tycker om att en bit tyg ell garn som inte kan bli ett helt plagg, tillsammans med andra bitar, kan bli något mycket stort! Jag tycker om att människor som inte kan jobba så mycket, kan bidra till något vackert.

Vem är jag nu? Okej – jag är en lite klokare HusvagnsHippie som lever ett patchwork-liv.

När filten är färdig, lägger jag upp flera foton. Här är lapparna:

Garnet är köpt på loppissar +lite i stormarknader.

ps. Varken min Mormor eller min Farmor virkade ‘mormors-rutor’ – det har blivit mitt uppdrag.

– – –
Update 19 mars 2018:
Filten är färdig, sängtäcket är klart!
 
   

Återdebut

Ordet täcker inte min glädje över vad som hände igår.
Bara vad som hände.
Malene. Alene. På en scene. Igen.

Om få dagar kastas jag ut i arbetslivet (arbetsprövning), igårkväll tog jag tillfället att försiktigt testa scenlivet. Hade inte kunnat drömma om någon bättre återdebut !!

Dom senaste 4½ månaderna har jag försökt samla kraft, vilat ovenpå stresskulminationen medio september. Mest har jag suttit i husvagnssoffan och virkat (snart har jag ett sängöverkast 🙂 ), men jag har också tänkt mycket på hur mitt framtida arbetsliv månne kan se ut. Gör man samma som tidigare, har man inte kommit nånvart, eller hur?

I min viloperiod har jag också tittat mycket på dvd-filmer och svt play. Plötsligt fanns danska Sanne Salomonsen där i en interview. Hon som uppträdde vid mina gymnasiefester i början på 80talet, hon vars röst blev ideal för alla sångerskor på den tiden. Sanne blev allvarligt sjuk senare i livet, men nu satt hon livslevande och berättade att drivkraften till hennes comeback var musiken – att ge fansen det bästa hon hade, det som hon alltid hade gjort. Musiken.
Sannes ord var sanna – för mig också.
Man kan alltså ta stora beslut i en liten husvagn. Jag vill fortsätta med sång o musik, men gärna ha ett litet fast jobb bredvid.

Jag börjar musikjobba medio februari (se gig-list här: https://malenelangborg.wordpress.com/live/ ) – och jag har fått veta, att det får va en del av min arbetsprövning – för denna mix speglar ju hur mitt verkliga arbetsliv kommer att se ut framöver.
När jag igår morse fick chansen att hoppa in på ett återbud på Songwritersfestivalen Lund Berättar samma kväll, tvekade jag inte en sekund. Men jag kom för sent till förmiddagens läkarbesök och var generellt lite nervös hela dan. Jag har 150 låtar registrerade hos Koda/Stim, men – typiskt för mig – valde jag en där det fattades 2 verser som måste skrivas. Skrivas ut skulle det också. Var placerar man en skrivare i en husvagn? Nånstans, men inte framme och klar att användas. Jag duschar inte så ofta (vem bryr sej så långt ute på landet?). Makeup har jag inte haft sedan september, hur är det nu man gör?
Gitarren var tung med fodral på, men vädret var bra för en januarikväll (torrt, +4), och den röda turboSaaben flög iväg med lätthet. Jag hade min röda klänning på.
17 minuter från Lund (eller var det 15 minuter från Eslöv?) såg jag ett blått ljus och befann mig plötsligt i en lång bilkö. Fattade ju att det måste ha hänt en olycka, men dom sa ingenting på radion.
Många vände på sina bilar och körde ur bilkön. Andra stannade motorn. Vad ska jag göra?, tänkte jag. För en blondin kan en omväg, även med gps, vara en vilseväg. Så jag stannade bilmotorn och pratade lite med Gud om att jag nog visste att jag skulle stress-testas. Jag kom på att kontakta festivalarrangören Ivar via messenger. Programmet kunde flexas, det var ju tur. Men jag darrade lite när jag äntligen satt på scenen med gitarren.

Min första låt var ‘Min husvagn’ ( http://husvagnshistorier.se/husvagnsvisor/min-husvagn-forsta-husvagnshymn/ ) – men p gr a spotlight, hade jag svårt för att se de 2 nya verserna förrän en ljusets ängel bringade en liten lampa (såg inte heller vem det var som räddade min kväll). Jag berättade för publiken om min stresssjukdom, om min husvagn, och om denna återdebut. Dom tog emot mig! och småskrattade av min text. Vilken glädje! Plötsligt hade jag hittat formen, kände mig hemma på scenen, så nästa/sista låten – om ett tungt ämne: Stockholm, 7 april 2017 – kändes lätt som en plätt.

Efteråt fick jag underbar mat med öl. Det är första gången jag har beställt en alkoholfri öl i en bar. Men inte sista! För jag slutade dricka alkohol 31/12.
Resten av kvällen njöt jag till fullo. Att vara ute bland människor, träffa nya o gamla songwriters- och visvänner.
Klockan var 02.30 när jag åter befann mig hemma i husvagnen. Glädjen och framtidstron strålar fortfarande här på söndagseftermiddan.
Tacksam <3


Elona Planman på scen – hon är en sorts Pippi, bara på riktigt!


ÅterdebuTanten (hemligt foto från damtoan)

Husvagnsjul

Det stormade igårkväll. Asså rejäla stormstötar kl 2 på natten. Jag låg där tryggt i min husvagnssäng, ändå rädd för vad stormen skulle åstadkomma. Måste ha somnat. Och husvagnen flög inte iväg eller vällte 😉
Lilljulafton var jag hos min bästa vän. Han gjorde sin favoriträtt ‘biffar med mos’. På danska kallad ‘frikadeller’. Mosen lagad på potatis, morötter och palsternacka. Gott.
Vi somnade nästan på sofforna när tv visade en dum amerikansk ‘humor’film. That’s what friends are for <3

Idag är det julafton. Har aldrig firat i en husvagn, men eftersom en sådan nu är mitt hem, känns det naturligt. Har sedan 2011 (med lite undantag) firat ensam. Äntligen hade jag mod att dra mig ur detdär kvävande jul-måste. Jag njuter ärligt talat att bara vara. I eget tempo. Det har med min känslighet att göra.  Jag önskar för alla jultrötta, att dom vågar hitta sin egen, bästa jul. Ni har min (och Guds) tillåtelse!

Varför firar vi överhuvudtagit Jul ??
Jesu födelse såklart, för 2017 år sedan, men också ljusets fest som var en hednisk grej långt innan.
Varför ser det då ut som det gör idag ? Tänker ofta på vad plastleksaker, stress och för mycket alkohol i glöggen har med Gud eller ljusfest att göra.. ingenting. Men människan är så. Hittar på. Samtidigt som vissa håller fast vid något som vidtagits som tradition.
Varför tycker inte jag om jul ? jag har ju själv varit ett barn som fick många/dyra julklappar.. Ja, men det var något med stämingen i dendär stora famljen som inte var bra. Jag var inte särskilt gammal när jag märkte en tomhet mitt i julfesten som ingen tomte och inga klappar kunde fylla ut.
Varför har jag inte fått barn ? kanske därför. Jag blev en konstnärlig ensamvarg, ingen familjmänniska.

Inom oss alla bor dendär glädjen över att bara finnas till. Bubblande livsglädje. Jag har hittat den i glimtar mitt i musiken genom karriären. Har upptäckt att den finns i kyrkan också – eller där Gud är. En kör som sjunger, en präst som välsignar. Jag blir så rörd för att jag förstår hur mycket gott som finns i världen (även om media får oss att tro tvärtom). Det påminner mig också om hur jag har stängt av för den källa, den ström av kärlek och energi som finns i universum, som vi bara kan förbruka av. Den tar inte slut!

Jag ville till kyrkan idag. Jag ville till julbön/gudstjänst i vackra Vittsjö kyrka på Jesu födelsedag. Och när det i inkörningen till gården här, på min väg ut, låg en halv björk som stormen hade placerat på tvären och som spärrade min väg, sprang jag ur bilen och drog bort den. Inte möjligt med mina märkliga armar!

Det blev en underbar timme i kyrkan. Fanny sjöng som en ängel ! Alla sa ‘god jul’ till varandra.
Eftersom jag har fått julhjälp, hade jag råd med ett glas champagne och en laxbiff stekt med lite lök, spenatblad, citron, grädde. Kokta potatis och läckert bröd. Kaffe och lite glass med vispat grädde senare. Och bra musik på P4. Detta är min drömjulaften (och -dag).
Tills jag hittar på nåt annat.
Hälsningar från husvagnen
GOD JUL <3
Malene


Guds ljus över Vittsjö Kyrka


Malene efter årets julbad/dusch.   Servettring, handmålad, 2:- kr i en välgörenhets- second hand.

Fanny & co.                                               C-O

+5 grader o snö

Väderutsikten för i morse. I min husvagn. Fast snön låg utanför.
Under mitt täcke var det varmt, jag sov utmärkt! Undrar vad det är med detdär täcket. Fågelfjädrar inuti. Tack fåglar. Tack x-husbond som glömde täcket i vår gemensamma (kalla) sommarstuga. På sommarn gömde jag täcket på en osynlig plats så att jag slapp påminnelser om vårt förlista äktenskap. När huset såldes och jag skulle flytta, tog jag med täcket.
I husvagnen i morse var det alltså 5 grader. Behövde varm kaffe och nån morronfranskbulle innan jag kunde börja tänka:
Hade elen försvunnit? Hade värmepannan redan pajat? (har ju bara haft husvagnen i 3½ månad). Pannan kan också köra på gasol (när man är ute i naturen, där förlängningssladdar inte når) – skulle det duga?
Men vattenkokaren funkade ju, så elen var kvar. Hur skulle jag orka med att packa ihop och åka till Örkelljunga igen för reparation? och vad skulle inte det kosta? (bilen som kan dra husvagnen gick inte genom besiktning, och jag har inte mycket pengar kvar till resten av december).

Jag är kanske generellt lite naivt positiv, så när jag blir ledsen, går mina tankar snabbt i nedåtgående negativ spiral. På kort tid är hela mitt liv hopplöst – och i dethär fallet snurrade onda frågor som: ‘varför har jag satsat på kultur och följt mitt hjärta istället för att jobba i en bransch med ekonomisk trygghet?’ och ‘varför ska fattiga människor straffas dubbelt när vi bara har råd med begagnat som också är slitet?’
Alla mina drömmer om att bo i husvagn året om och turnera med husvagn o gitarr på sommaren, drunknade i tårar som rann ut i snön – – –
Skulle jag söka tröst hos tomtägaren? Eller tomten?

Efter frukosten kom jag på att skruva upp för den kalla värmepannan. Och vänta.
Minnsann! Plötsligt var det 7 grader. Nu när det är 15, har jag nästan svettig panna (alltså den överst på mitt huvud). Bortglömda är negativa tankar. Och livet, som jag planerat det, verkar fortsätta som om ingenting hänt.

Idag på Nobeldagen, har Malena namnsdag – jag väljer att ta det personligt. Min nobelmiddag kommer att bestå av potatismacka (på rågbröd), lite mayonnaise o hemodlat krasse som pynt. Därtill papp-rödvin utspädd med vatten så att boxen dröjer längre, och att jag inte blir full.
Men innan dess, ska jag gå på kyrkokonsert.

På fredsprisets dag önskar jag dig frid och behaglig värme. All tid.
/Malene i Öggi

Om att må bra – och lite om riskokare

Idag har jag mått bra. Hela dagen. Det är första dagen sedan sjukhusvistelsen 16-17 september. Därför är det något att skryta o skriva om!
Men hur jag har det imorron, vet jag ju inte. Inte förrän jag har mått bra typ 5 dar i rad, kan vi börja prata om en ny situation.
Idag har jag inte varit stressad. Har tvättat kläder o stickat lappar till mitt husvagnslapptäcke. Saker har fallit på plats: nu har jag rutin i att tömma husvagnens kassett-toalett, har uppgett va med på tomtägarens wi-fi (fan va vi strula’ mé dé!), jag vet att jag får försörjningsstöd dom kommande månaderna, huset på Ekholmen är dåtid, alla mina hus är dåtid, förresten!
Kvar står nu att få på plats dom sista smågrejorna som står i ett garage 20 m från Öggi.
Riskokaren! – den é med. Hela vägen från Thailand 1984 o genom alla mina flytt. Fick den i present av pappas fru när jag flyttade in i min första lägenhet i Köpenhamnsdelen Frederiksberg. Pakinee tyckte att rosa passade mig. Sedan har jag dock målat om riskokaren så att den passar det mesta (risfärgat). Den trollar om vatten o ris till perfektion. Därför har jag den kvar – även om det är sällan jag äter ris.
Ett tag var ‘riskokare’ slang för bilar producerade i asiatiska länder. Tror min röda Saab är producerat i Sverige.

Igår åt jag älgkött. Pinsamt för en vegetarian, men jag är flexibel.. och det är svårt att säga nej till en gratis måltid. Först hade köttet kokat 2 timmar, sedan stektes det ganska lätt – och blev jättegott, mört var det.

Ganska försiktigt har jag idag tänkt tankar om mitt framtida arbetsliv – men jag vet inte vad jag orkar – eller vad som är möjligt.
Jag har också tänkt på alla snälla som har hjälpt mig på bättringsvägen i denna stressproces. TACK! för hjälp med flytten Gerd och Cecilia. Tack till alla som bryr sig! Tack Lars! Tack mor o syster, tack lokala vänner! Tack Gud <3

Det yttre är fysiska grejer; flyttlådor, bilreparation. Det inre är mycket svårare. Man kan inte be nån annan göra det.

Du får faktiskt må bra. Nu och i framtiden.
Jag vill må bra. Idag. Imorron.
Jag vill se till att jag mår bra. Varje dag.

Nu ska jag bara komma ihåg att köpa ris.

Öggi har landat !

Äntligen.
26 oktober 2017.

– som kom hon från det yttre rummet. Hon kom bara från Örkelljunga, men ursprungligen från Öggestorp. Därför namnet Öggi.
På gården där hon o Malene idag landade (på marken som hör till), finns det flera spännande invånare i de olika hus. Alla med skojiga namn. T v i bilden syns Britt-Maries arm. Hon är en 5-ton Volvo BM. Till exempel. Han som bott längst på gården heter Linkan. Det bor säkert också andra troll med skägg.

Öggis resa med Malene till målet –> enklare liv utan stress, blev lite krångligare än förväntat. Så kan livet vara ibland. T ex var det nödvendigt med 2 besök, 2 dagar i följd, till verkstaden i början på veckan.
När det var dags att ställa husvagnen där den skulle stå, hade marken blivit blöt av all regnet.
När Malene ville krama hyresvärdarna adjö på sista hyresdagen (huset hon flyttade ifrån), blev det i stället ett krav om xtrapengar för gräsklippning.. Nästan roligt nu, men inte då, i stunden!

Att köra med 1,5 ton husvagn påkopplat bilen är inte ‘lätt’, och man susar inte bara ned till Ica Nära, slänger ekipaget utanför och går o handlar. Man tar i stället vad som finns i kylskåpet och handlar sedan utan husvagn.

Att ha husvagn, är en upptäcktsresa på många sätt. Bara betrakta folket hos återförsäljaren/verkstaden är en studie i människor, ‘husvagnsfolket’.
Hoppas på ett långt liv med Öggi, hoppas på många husvagnshistorier. Livet börjar NU! <3

Fler foton från dagens landning

 

 

På väg…

Bäst är det ju, inom våra samhällsnormer, att vara på väg. Helst framåt, gärna uppåt i karriären. Men vad om man, som jag, liksom är på väg neråt. Går det ?

För min del känns det ganska bra. Ner i varv. Jag tränar lite varje dag och är, så att säga, på väg.
Alla är vi på något sätt på väg.. tiden går ju oavsett om vi är med. På vägen – eller har parkeret husvagnen på gräset i vägkanten.
Vart jag personligen är på väg, vet jag inte mycket om. Men jag vet att jag inte ska köra på samma väg som tidigare. Never! Därför tränar jag i att göra ingenting. Det är väldigt svårt. Efter måltiderna (lunchen är svårast) skall jag göra ingenting. Bara vara. Sitta kvar, smälta. Jag får tänka. Strövtankar. Inga planer, inte gripa efter telefonen, inte diska, ordna nånting. Bara. Ingenting.
Good.

På min väg in i väggen, gjorde jag något hela tiden. Vila var svårt. Jag måste prestera, hitta på, vara med. Kultur. Nu läser jag lite halvt om mina kollegors kulturprestationer. Vet det finns en värld utanför min husvagn, men att jag inte behöver vara en del av den. Särskilt inte nu.

Min dröm var att städa i mitt liv, leva enklare, annorlunda. Flytten var nära att ta mig itu! Men ingen annan än jag kan färdiggöra projektet. Även om mina steg är långsamma, fotsläpande och jag har verk i ryggen, kan jag se målet; om få dagar säger jag adjö till huset i Ekholmen. Jag har vad jag behöver i husvagnen (och ett litet lager av vad jag inte behöver, i ett garage).
Hoppas på långsamt och lugnt läkande. Jo, jag är;
på väg..


(et vackert adjö från busken framför huset)


(när jag såg M:et i grinden i höstas, visste jag, att jag skulle bo där – huset blev en finfin mellanlandning en period i mitt liv – tacksam!)

Stressens kontor

På natten skulle jag kissa. Ute på toaletten tittade jag mig själv i spegeln; där stod en medelålders kvinna, lite tunn, i vit sjukhusnattlinne, armen kopplat via sladd till ett högt ställ (på hjul) med saltvattendropp. ‘Hon spelar bra efter att ha varit statist i flera filmer’ sa jag till spegeln. Fattade direkt att dethär var ingen film, det var Malenes verklighet. På morronen grät jag.

Idag är det 5 dagar sedan jag gick in i väggen. Jag sitter i min husvagn och skriver. Har det ok. Kvällsmaten var mackor och vatten, lite vitvin. Här é varmt o gott. Min värld.

Hur länge har jag varit stressad?
Det senaste året har – bortsett från ljuvlig musik o fina människor – absolut inte varit bra..
I oktober 2016 fick jag en (trådlös) insulinpump, efter 36 års diabetes är det en bra, men stor omställning. En vecka senare sa sambon att han inte ville ha ett parförhållande.
1. december skickade jag en hel översatt och grafiskt monterad bok till tryckeri. Så skrev jag på ett hyreskontrakt. Därnäst var det jul och jag flyttade in i ett stort, tomt, gammalt, kallt hus. I januari började jag spela/sjunga ideellt för nyanlända kids. I februari började jag i psykoterapi. I mars var jag i mitt danska hus (Bogø) för sista gången. I april åkte jag mot Stockholm, men kom inte fram p gr a terror. Min bästa vän fick en cancerdiagnos.
Och jag fick beskedet, att jag har benskörhet (osteoporos).
I juni beslöt jag att flytta från den stora villan. I juli hade vi visfestival i Vittsjö – det blev succé, men jag hade ju jobbat för det ett helt år.
Samma dag som min mors man dog, såldes mitt danska hus på exekutivauktion.
I september åkte jag till Danmark och spelade 3x 45 minuters underhållning på restaurang – borde va omöjligt med mina frozen shoulders. Jag sålde 2 gitarrer och många av mina saker på loppis. Resten av sakerna gav jag bort.

Ni vet nog att jag bara kan jobba 15-20 timer per vecka, är så känslig, blir så trött. Att va osäker på framtid och ekonomi är för dom flesta en jätte-stressfaktor.
Förvaltningsrätten gav svar i förrgår: Nej. Ingen deltidssjukersättning till Malene. Bra att det finns försörjningsstöd i Sverige – landet jag vil bo i, och som jag älskar!

Skrev 16 september kl 14:46
Stressens kontor
Jag sitter på stressens kontor
alla dörrar står öppna
det blåser in.

45 min. efter hade en gul minibuss lämnat mig i säkra händer hos personalen på Hässleholms sjukhus, akut-vårdavdelningen. Mitt socker +ketoner i blodet hade alldeles för höga värden.

Jag är inte dum. Kanske hade min situation då varit mycket värre. Men jag har alltid tyckt att det var svårt att navigera här i världen – jag passar inte in i systemen!
Hur jag ska leva resten av mitt liv, vet jag inte än. Det är mycket att lära. Mycket att ändra. Ska jag fortsätta vara kulturarbetare med hyfsat tacksamhet och lite lön?
Jag är sjukskriven nu och skall aldrig mer jobba på Stressens kontor !!

Efter dygnet på sjukhuset, kom jag hem, per gul minibuss, och stod igen i den stora, trista villan med flyttpackningen som inte var färdiggjort.. Utanför sken solen och Öggi log mot mig. På kvällen flyttade jag ut i husvagnen.

I tacksamhet <3
Malene

Det märkligaste jag gjort..

Vad är det märkligaste du gjort? Tänk efter.
Jag kan inte komma på nåt märkligare än hur jag valde att leva dagen idag.
Försöker tänka längre tillbaka.. var det:
När jag stal bultar på en brobyggarbetsplats som 13åring?
När jag störde direktörens jultal i det anrika företaget med att sätta en leksaksmus i spin på golvet?
När jag sa ja till ett frieri på PetersPlatsen i Rom?
Nej, det märkligaste jag har gjort, är att hålla gratis-loppis i Vittsjö, att ge resten av mina möbler och saker bort som led i processen mot prylfrihet och fördjupningsmöjlighet i mer andliga och kreativa saker.

Jag började ha loppis i försommaren. Då sålde jag överblivna saker från de 2 hus jag hade i Danmark (båda såldes med stora förluster, men prylarna hade jag kvar). När jag då kring midsommar beslöt att flytta till mindre boyta, sorterade jag mina saker igen. Och igen. När det blev september och jag såg hur mycket det var kvar efter slut-utförsäljningsloppisen, blev jag desperat!

Denna kväll, efter en mycket speciell dag, börjar stressen släppa sitt tag i mej.
I en köp- o säljgrupp lokalt för Vittsjö (på ett socialt medie) skrev jag att folk kunde komma förbi på gratis-loppis. Nu är ju jag en person med hög känslighet, så att telefonen ringde 3 gånger, och jag fick åtskilliga elektroniska meddelanden, gav mig hjärtklappningar och högt blodsocker. Haha – jag skrattar också högt. Men stressigt blev det mellan kl 16 och 20 – det var samtidigt jäkligt kul !! Grejorna jag trodde jag hade mycket personliga förhållanden till, fick plötsligt personlighetsändringar och log mot mig på väg ur mitt hus i någon annans famn. Högst märkvärdigt!

Vittsjöborna är effektiva när det gäller. För det är inte mycket kvar i ‘loppisbutiken’ nu. Lucky me! som då bara har lite att packa ner och lämna till välgörenhet.
Jag hoppas jag har gjort nåt välgörande idag. Det är gjädjande att ge. Många sa ‘Lycka till med ditt husvagnsliv!’, jag svarade ‘Vi ses i Vittsjö!’. Alla tackade. En kvinna gav mig ett speciellt tacksamt, kort blick som sa mer än tusen ord. Då blev jag mycket rörd.

Försöker tänka efter igen..
jo, det är nog det märkligaste jag någonsin gjort.

Detta var också en HusvagnsHistorie. Jag har börjat på Instagram. Första försiktiga bild igår https://www.instagram.com/malenelangborg/