Om att må bra – och lite om riskokare

Idag har jag mått bra. Hela dagen. Det är första dagen sedan sjukhusvistelsen 16-17 september. Därför är det något att skryta o skriva om!
Men hur jag har det imorron, vet jag ju inte. Inte förrän jag har mått bra typ 5 dar i rad, kan vi börja prata om en ny situation.
Idag har jag inte varit stressad. Har tvättat kläder o stickat lappar till mitt husvagnslapptäcke. Saker har fallit på plats: nu har jag rutin i att tömma husvagnens kassett-toalett, har uppgett va med på tomtägarens wi-fi (fan va vi strula’ mé dé!), jag vet att jag får försörjningsstöd dom kommande månaderna, huset på Ekholmen är dåtid, alla mina hus är dåtid, förresten!
Kvar står nu att få på plats dom sista smågrejorna som står i ett garage 20 m från Öggi.
Riskokaren! – den é med. Hela vägen från Thailand 1984 o genom alla mina flytt. Fick den i present av pappas fru när jag flyttade in i min första lägenhet i Köpenhamnsdelen Frederiksberg. Pakinee tyckte att rosa passade mig. Sedan har jag dock målat om riskokaren så att den passar det mesta (risfärgat). Den trollar om vatten o ris till perfektion. Därför har jag den kvar – även om det är sällan jag äter ris.
Ett tag var ‘riskokare’ slang för bilar producerade i asiatiska länder. Tror min röda Saab är producerat i Sverige.

Igår åt jag älgkött. Pinsamt för en vegetarian, men jag är flexibel.. och det är svårt att säga nej till en gratis måltid. Först hade köttet kokat 2 timmar, sedan stektes det ganska lätt – och blev jättegott, mört var det.

Ganska försiktigt har jag idag tänkt tankar om mitt framtida arbetsliv – men jag vet inte vad jag orkar – eller vad som är möjligt.
Jag har också tänkt på alla snälla som har hjälpt mig på bättringsvägen i denna stressproces. TACK! för hjälp med flytten Gerd och Cecilia. Tack till alla som bryr sig! Tack Lars! Tack mor o syster, tack lokala vänner! Tack Gud <3

Det yttre är fysiska grejer; flyttlådor, bilreparation. Det inre är mycket svårare. Man kan inte be nån annan göra det.

Du får faktiskt må bra. Nu och i framtiden.
Jag vill må bra. Idag. Imorron.
Jag vill se till att jag mår bra. Varje dag.

Nu ska jag bara komma ihåg att köpa ris.

Öggi har landat !

Äntligen.
26 oktober 2017.

– som kom hon från det yttre rummet. Hon kom bara från Örkelljunga, men ursprungligen från Öggestorp. Därför namnet Öggi.
På gården där hon o Malene idag landade (på marken som hör till), finns det flera spännande invånare i de olika hus. Alla med skojiga namn. T v i bilden syns Britt-Maries arm. Hon är en 5-ton Volvo BM. Till exempel. Han som bott längst på gården heter Linkan. Det bor säkert också andra troll med skägg.

Öggis resa med Malene till målet –> enklare liv utan stress, blev lite krångligare än förväntat. Så kan livet vara ibland. T ex var det nödvendigt med 2 besök, 2 dagar i följd, till verkstaden i början på veckan.
När det var dags att ställa husvagnen där den skulle stå, hade marken blivit blöt av all regnet.
När Malene ville krama hyresvärdarna adjö på sista hyresdagen (huset hon flyttade ifrån), blev det i stället ett krav om xtrapengar för gräsklippning.. Nästan roligt nu, men inte då, i stunden!

Att köra med 1,5 ton husvagn påkopplat bilen är inte ‘lätt’, och man susar inte bara ned till Ica Nära, slänger ekipaget utanför och går o handlar. Man tar i stället vad som finns i kylskåpet och handlar sedan utan husvagn.

Att ha husvagn, är en upptäcktsresa på många sätt. Bara betrakta folket hos återförsäljaren/verkstaden är en studie i människor, ‘husvagnsfolket’.
Hoppas på ett långt liv med Öggi, hoppas på många husvagnshistorier. Livet börjar NU! <3

Fler foton från dagens landning

 

 

På väg…

Bäst är det ju, inom våra samhällsnormer, att vara på väg. Helst framåt, gärna uppåt i karriären. Men vad om man, som jag, liksom är på väg neråt. Går det ?

För min del känns det ganska bra. Ner i varv. Jag tränar lite varje dag och är, så att säga, på väg.
Alla är vi på något sätt på väg.. tiden går ju oavsett om vi är med. På vägen – eller har parkeret husvagnen på gräset i vägkanten.
Vart jag personligen är på väg, vet jag inte mycket om. Men jag vet att jag inte ska köra på samma väg som tidigare. Never! Därför tränar jag i att göra ingenting. Det är väldigt svårt. Efter måltiderna (lunchen är svårast) skall jag göra ingenting. Bara vara. Sitta kvar, smälta. Jag får tänka. Strövtankar. Inga planer, inte gripa efter telefonen, inte diska, ordna nånting. Bara. Ingenting.
Good.

På min väg in i väggen, gjorde jag något hela tiden. Vila var svårt. Jag måste prestera, hitta på, vara med. Kultur. Nu läser jag lite halvt om mina kollegors kulturprestationer. Vet det finns en värld utanför min husvagn, men att jag inte behöver vara en del av den. Särskilt inte nu.

Min dröm var att städa i mitt liv, leva enklare, annorlunda. Flytten var nära att ta mig itu! Men ingen annan än jag kan färdiggöra projektet. Även om mina steg är långsamma, fotsläpande och jag har verk i ryggen, kan jag se målet; om få dagar säger jag adjö till huset i Ekholmen. Jag har vad jag behöver i husvagnen (och ett litet lager av vad jag inte behöver, i ett garage).
Hoppas på långsamt och lugnt läkande. Jo, jag är;
på väg..


(et vackert adjö från busken framför huset)


(när jag såg M:et i grinden i höstas, visste jag, att jag skulle bo där – huset blev en finfin mellanlandning en period i mitt liv – tacksam!)

Stressens kontor

På natten skulle jag kissa. Ute på toaletten tittade jag mig själv i spegeln; där stod en medelålders kvinna, lite tunn, i vit sjukhusnattlinne, armen kopplat via sladd till ett högt ställ (på hjul) med saltvattendropp. ‘Hon spelar bra efter att ha varit statist i flera filmer’ sa jag till spegeln. Fattade direkt att dethär var ingen film, det var Malenes verklighet. På morronen grät jag.

Idag är det 5 dagar sedan jag gick in i väggen. Jag sitter i min husvagn och skriver. Har det ok. Kvällsmaten var mackor och vatten, lite vitvin. Här é varmt o gott. Min värld.

Hur länge har jag varit stressad?
Det senaste året har – bortsett från ljuvlig musik o fina människor – absolut inte varit bra..
I oktober 2016 fick jag en (trådlös) insulinpump, efter 36 års diabetes är det en bra, men stor omställning. En vecka senare sa sambon att han inte ville ha ett parförhållande.
1. december skickade jag en hel översatt och grafiskt monterad bok till tryckeri. Så skrev jag på ett hyreskontrakt. Därnäst var det jul och jag flyttade in i ett stort, tomt, gammalt, kallt hus. I januari började jag spela/sjunga ideellt för nyanlända kids. I februari började jag i psykoterapi. I mars var jag i mitt danska hus (Bogø) för sista gången. I april åkte jag mot Stockholm, men kom inte fram p gr a terror. Min bästa vän fick en cancerdiagnos.
Och jag fick beskedet, att jag har benskörhet (osteoporos).
I juni beslöt jag att flytta från den stora villan. I juli hade vi visfestival i Vittsjö – det blev succé, men jag hade ju jobbat för det ett helt år.
Samma dag som min mors man dog, såldes mitt danska hus på exekutivauktion.
I september åkte jag till Danmark och spelade 3x 45 minuters underhållning på restaurang – borde va omöjligt med mina frozen shoulders. Jag sålde 2 gitarrer och många av mina saker på loppis. Resten av sakerna gav jag bort.

Ni vet nog att jag bara kan jobba 15-20 timer per vecka, är så känslig, blir så trött. Att va osäker på framtid och ekonomi är för dom flesta en jätte-stressfaktor.
Förvaltningsrätten gav svar i förrgår: Nej. Ingen deltidssjukersättning till Malene. Bra att det finns försörjningsstöd i Sverige – landet jag vil bo i, och som jag älskar!

Skrev 16 september kl 14:46
Stressens kontor
Jag sitter på stressens kontor
alla dörrar står öppna
det blåser in.

45 min. efter hade en gul minibuss lämnat mig i säkra händer hos personalen på Hässleholms sjukhus, akut-vårdavdelningen. Mitt socker +ketoner i blodet hade alldeles för höga värden.

Jag är inte dum. Kanske hade min situation då varit mycket värre. Men jag har alltid tyckt att det var svårt att navigera här i världen – jag passar inte in i systemerna!
Hur jag ska leva resten av mitt liv, vet jag inte än. Det är mycket att lära. Mycket att ändra. Ska jag fortsätta vara kulturarbetare med hyfsat tacksamhet och lite lön?
Jag är sjukskriven nu och skall aldrig mer jobba på Stressens kontor !!

Efter dygnet på sjukhuset, kom jag hem, per gul minibuss, och stod igen i den stora, trista villan med flyttpackningen som inte var färdiggjort.. Utanför sken solen och Öggi log mot mig. På kvällen flyttade jag ut i husvagnen.

I tacksamhet <3
Malene

Det märkligaste jag gjort..

Vad är det märkligaste du gjort? Tänk efter.
Jag kan inte komma på nåt märkligare än hur jag valde att leva dagen idag.
Försöker tänka längre tillbaka.. var det:
När jag stal bultar på en brobyggarbetsplats som 13åring?
När jag störde direktörens jultal i det anrika företaget med att sätta en leksaksmus i spin på golvet?
När jag sa ja till ett frieri på PetersPlatsen i Rom?
Nej, det märkligaste jag har gjort, är att hålla gratis-loppis i Vittsjö, att ge resten av mina möbler och saker bort som led i processen mot prylfrihet och fördjupningsmöjlighet i mer andliga och kreativa saker.

Jag började ha loppis i försommaren. Då sålde jag överblivna saker från de 2 hus jag hade i Danmark (båda såldes med stora förluster, men prylarna hade jag kvar). När jag då kring midsommar beslöt att flytta till mindre boyta, sorterade jag mina saker igen. Och igen. När det blev september och jag såg hur mycket det var kvar efter slut-utförsäljningsloppisen, blev jag desperat!

Denna kväll, efter en mycket speciell dag, börjar stressen släppa sitt tag i mej.
I en köp- o säljgrupp lokalt för Vittsjö (på ett socialt medie) skrev jag att folk kunde komma förbi på gratis-loppis. Nu är ju jag en person med hög känslighet, så att telefonen ringde 3 gånger, och jag fick åtskilliga elektroniska meddelanden, gav mig hjärtklappningar och högt blodsocker. Haha – jag skrattar också högt. Men stressigt blev det mellan kl 16 och 20 – det var samtidigt jäkligt kul !! Grejorna jag trodde jag hade mycket personliga förhållanden till, fick plötsligt personlighetsändringar och log mot mig på väg ur mitt hus i någon annans famn. Högst märkvärdigt!

Vittsjöborna är effektiva när det gäller. För det är inte mycket kvar i ‘loppisbutiken’ nu. Lucky me! som då bara har lite att packa ner och lämna till välgörenhet.
Jag hoppas jag har gjort nåt välgörande idag. Det är gjädjande att ge. Många sa ‘Lycka till med ditt husvagnsliv!’, jag svarade ‘Vi ses i Vittsjö!’. Alla tackade. En kvinna gav mig ett speciellt tacksamt, kort blick som sa mer än tusen ord. Då blev jag mycket rörd.

Försöker tänka efter igen..
jo, det är nog det märkligaste jag någonsin gjort.

Detta var också en HusvagnsHistorie. Jag har börjat på Instagram. Första försiktiga bild igår https://www.instagram.com/malenelangborg/

Home is where the husvagn is

Idag kom hon hem, Öggi. Jag hämtade henne i Örkelljunga. Sov ärligt talat inte så bra i natt, var nervös, tänkte på allt som kunde gå fel. Men det gick bra!
Hon är snäll, Öggi, följde så fint efter Saab:en.
Här på kvällen drack jag ett glas champagne – och döpte henne i samma stund. Lycka!

Nu står hon där på tomten utanför huset jag hyr. Inom en månad kör vi hem till den plats där vi ska bo på riktigt, 4 km härifrån. Men vi drömmer redan om äventyr – för är det bara lugnt och utsikt till gröna träd, känner vi oss hemma, Öggi och jag. Home is where the husvagn is!

Hakkebøf med hentehår

Vanligtvis lägger jag inte upp matfoton på sociala medier. Dom kan va tveksamma – detta, mitt första, är möjligen det.
Efter att ha blivit flexitarian, äter jag mest grönsaker. Kroppen mår bättre, och jag har läst så mycket om kött o miljö, att jag inte behöver det, köttet. Kan få en sån bwdr!-känsla av reklamtidningar med rått kött på framsidan.
Men jag är ju oxå snål; ingen mat får gå till spillo (borde gälla på världsplan !!!) och eftersom jag ska flytta, ska också frysen tömmas.
Lördag kväll gjorde jag en festmåltid med snygg servett och massor med grönsaker, hemrörd dressing, 2 små biffar från frysen, på danska kallad hakkebøffer. När jag såg det ‘ansiktet’ på tallriken jag slumpmässigt hade arrangerat, tänkte jag Detdär är ju Hakkebøf med hentehår – o skratta’ högt för mig själv. Sen drack jag ett stort glas rödvin.

Dagen efter, söndag, hade jag loppis i huset jag hyr. Lennart från Stockholm kom förbi. Han köpte några gamla LP:n och till o med mina egna cd-skivor. Najs!
Vi pratade lite, här var det liksom ok att berätta min historia om husen som såldes i Danmark, om beslutet att bo i husvagn. Jag berättade också om, att jag med tiden vill hålla CaravanConcerts, konserter i husvagnen, ev på campingplatser runt om i Norden. Lennart tyckte om idén och frågade om han fick komma med ett förslag. Javisst! Han tyckte jag skulle servera en konsekvent maträtt vid dessa konserter. Jaha, sa jag – hade bara tänkt lite mousserande..  Nä, Lennart tyckte mat var på sin plats. Men vad ska det då va?, frågade jag – HusvagnsHummus eller -Havregröt? Det visste inte Lennart, han hoppades bara jag kunde använda hans tips.
Han sa adjö och vi skakade händer. Jag var tacksam för detta människomöte.

Senare på dagen kom jag på rätten jag gjorde lördag.
På framtida affischer:
‘Husvagnskonsert av Malene.
Mousserande & middagsrätt:
Hakkebøf med hentehår’

Flera idéer välkomna.. Hur ska jag t ex orka med att skriva HusvagnsHymner, öva in dom och sen laga mat i ett pyttelitet kök innan publiken ankommer ?
Vet detta är fjolligt, men det tar brodden av nervositeten inför imorron när jag ska hämta husvagnen.
Gokväll! Ät nåt som är bra för dig <3

 

27 kökshanddukar

Behöver jag så många ? [syvogtyve viskestykker på godt dansk]
Du skrattar.. men det é inte kul ! Hur har jag lyckats med att bunka ihop en sådan hög ? Ingen aning – plötsligt var dom bara där (har ändå sorterat bort en del och hamnade på 27).
Var ska dom bo i husvagnen? – det finns ju, milt sagt, begränsat plats i köksskåpen. T ex kan vanliga middagstallrikar, Ø ca 24 cm, inte stå där..

En kökshandduk är en praktisk och ofta vacker pryl. Om man går på Ikea och inte har råd med någonting, kan man alltid köpa en snygg kökshandduk och känna att man är med i inredningssvängen, att man inte körde dit förgäves osv. Går man på loppis, finns det ofta gamla fina, hållbara, vävda kökshanddukar. Ibland med broderade initialer! Jag har i flera år letat efter ‘M’ och har hittat en del. Dom kan jag ju inte slänga.
Kökshanddukshögen vittnar om mitt liv som vuxen. Många har följd med länge. Några gjordes innan jag blev född. Kökshanddukar har historia.
När jag träffade Lars och sen flyttade in på släktgården, upptäckte jag snabbt högen med kökshanddukar, dom var handvävda och med broderade initialer; ‘KL’ stod det. Ibland blev det lite mycket svärmor på gården även om hon gick bort för många år sedan. Då kunde jag, som tur var, ta en kökshandduk från min egen hög.

Löjligt är det, i alla fall, att ha 27 kökshanddukar i ett husvagnshem. Kanske blir det besvärligt med vattenreservoar och att diska – kanske kommer jag äta mina måltider på slängbara papperstallrikar? På en släktgård, däremot, går det åt många kökshanddukar när släkten kommer. Och det diskas för hand medan man pratar med varann om allt möjligt. På släktgården finns det också 2 tvättmaskiner.

Varför skriver jag nu om kökshanddukar? Det gör jag för att dom idag i sorteringsprocessen blev symbol på mitt prylöverflöde. Symbol på min kamp mot detta. Å ena sidan tycker jag att prylarna berättar sina personliga historier, å andra sidan är jag trött på att bli uppäten av tiden som gått. Självklart är jag en produkt av livet jag levt tills nu, och det är inget fel på det, jag ångrar dessutom ingenting (!), men jag vill inte ägas av saker som inte är jag. Jag vill bara vara jag. NU och i framtiden.

/Malene

ps. Kökshanddukarna som sorteras bort, ges antigen till andra som behöver kökshanddukar, eller rivs till trasor som sedan vidarevirkas till nya produkter!

Loppisten

Sedan maj har jag on/off haft loppis-butik i huset jag hyr utanför Vittsjö. Att sälja mina grejer har 2 syften:
Bli av med det som inte ryms i en 8 m lång husvagn.
Spara ihop för att kunna köpa dendär åttameters.
Sidogevinst = att återvinna, i detta fall ‘skicka vidare’ så att det inte slängs och produceras så mycket vilket ju skonar miljön!

Jag skulle kunne skriva en hel bok om dessa människomöten; alltså om loppiskunderna.
98% är snälla och positiva. 35% är speciella, alltså ovanliga på något sätt. 15% betalar mer än jag kräver. 15% vill betala lite eller ingenting. 55% köper något.
Det har varit flest svenskar, många danskar, lite tyska turister och några nyanlända.
Så var det nordmannen med husvagnen, rar gubbe, vi blev kompisar direkt, han efterfrågade några köksredskap som jag i princip inte hade till salu, men som jag hämtade på ‘fjärrlagret’ (ute i köket) och sålde. Alla nöjda.
Och det var killen från Karlskrona som köpte 20 LP-skivor och stannade en kaffekopps tid. Han var så underbar, att jag var nära att säga ‘Vill du inte bjuda mig ut och dansa ikväll ?’ – men jag vågade förstås inte..
Det var pojken vars föräldrar köpte en gammal mandolin till honom. Mandolinen var med på en jubileumsutställning förra året där tillverkaren (nu nerlagd) hyllades. Jag kunde krävt hundralappar, men pojken fick mandolinen för samma pris som jag gav i en second hand-butik. Tänk om intrycket av ‘en ärlig vuxen’ är något han kommer ihåg?
Det var dom som kom i lyxbilar och inte såg ut att vara särskilt nöjda med livet. Som inte visste vad dom ville ha. Tills dom såg något privat, som jag inte kunde sälja (t ex ett snöre med stenar jag hittat på stranderna i Odsherred, som vattnet gnagat hål i genom många år, och därför kan hänga på ett snöre). Jag har det än, snöret med alla stenarna.
Och det var kvinnan som har ett projekt till vilket hon, i min butik, hittade flera effekter som passade in. Vi blev även facebook-vänner!

Många gånger har jag tänkt ‘Dethär är SÅ kul, varför är jag inte loppist på heltid?’, andra dagar har jag känt mig trist och ensam och misslyckad.  Idag var en sån dag.
Visst kom det en glad familj som köpte ett bord för 100:- även om jag sa det kostade 75:- men det kom också ett par som köpte ingenting men drack kaffe och ställde frågor i ett tempo där jag inte hann svara. Sen började dom prata med en annan kund – och där satt jag och tänkte ‘Vad gör jag här?’.
I princip tycker jag om att skapa ramar för människomöten. Jag lyckas bra, utan att själv drunkna i det, när vi håller visfestival, eller jag sitter och spelar mysmusik nånstans, men idag funka’ det inte riktigt. Som tur var, var det nära stängdags, dom gick så småningom. Övervägde irish coffee till att skaka av stressen..

För stressigt är det, att försöka vinna loppet – kommer jag i kapp mina planer? Att få hem husvagnen, innan jag ska flytta från huset? Att tömma huset innan sista september?
JA, det gör jag. Häromdan insåg jag, att det är mindre än 2 veckor tills husvagnen är leveransklar och att 100:- kr här och där inte räcker som betalning!
Gamla och nya vänner har nu lovat att låna mig pengar – och min bästa kompis, som tidigare sa nej, kan låna mig det som fattas. Blir tårögd igen när jag skriver detta. Är så tacksam! <3
Bäst av allt, är att jag kan ge bort alla saker som inte säljs, till någon som behöver!
Ser också fram emot att alldrig mer va loppist.
/Malene