Loppisten

Sedan maj har jag on/off haft loppis-butik i huset jag hyr utanför Vittsjö. Att sälja mina grejer har 2 syften:
Bli av med det som inte ryms i en 8 m lång husvagn.
Spara ihop för att kunna köpa dendär åttameters.
Sidogevinst = att återvinna, i detta fall ‘skicka vidare’ så att det inte slängs och produceras så mycket vilket ju skonar miljön!

Jag skulle kunne skriva en hel bok om dessa människomöten; alltså om loppiskunderna.
98% är snälla och positiva. 35% är speciella, alltså ovanliga på något sätt. 15% betalar mer än jag kräver. 15% vill betala lite eller ingenting. 55% köper något.
Det har varit flest svenskar, många danskar, lite tyska turister och några nyanlända.
Så var det nordmannen med husvagnen, rar gubbe, vi blev kompisar direkt, han efterfrågade några köksredskap som jag i princip inte hade till salu, men som jag hämtade på ‘fjärrlagret’ (ute i köket) och sålde. Alla nöjda.
Och det var killen från Karlskrona som köpte 20 LP-skivor och stannade en kaffekopps tid. Han var så underbar, att jag var nära att säga ‘Vill du inte bjuda mig ut och dansa ikväll ?’ – men jag vågade förstås inte..
Det var pojken vars föräldrar köpte en gammal mandolin till honom. Mandolinen var med på en jubileumsutställning förra året där tillverkaren (nu nerlagd) hyllades. Jag kunde krävt hundralappar, men pojken fick mandolinen för samma pris som jag gav i en second hand-butik. Tänk om intrycket av ‘en ärlig vuxen’ är något han kommer ihåg?
Det var dom som kom i lyxbilar och inte såg ut att vara särskilt nöjda med livet. Som inte visste vad dom ville ha. Tills dom såg något privat, som jag inte kunde sälja (t ex ett snöre med stenar jag hittat på stranderna i Odsherred, som vattnet gnagat hål i genom många år, och därför kan hänga på ett snöre). Jag har det än, snöret med alla stenarna.
Och det var kvinnan som har ett projekt till vilket hon, i min butik, hittade flera effekter som passade in. Vi blev även facebook-vänner!

Många gånger har jag tänkt ‘Dethär är SÅ kul, varför är jag inte loppist på heltid?’, andra dagar har jag känt mig trist och ensam och misslyckad.  Idag var en sån dag.
Visst kom det en glad familj som köpte ett bord för 100:- även om jag sa det kostade 75:- men det kom också ett par som köpte ingenting men drack kaffe och ställde frågor i ett tempo där jag inte hann svara. Sen började dom prata med en annan kund – och där satt jag och tänkte ‘Vad gör jag här?’.
I princip tycker jag om att skapa ramar för människomöten. Jag lyckas bra, utan att själv drunkna i det, när vi håller visfestival, eller jag sitter och spelar mysmusik nånstans, men idag funka’ det inte riktigt. Som tur var, var det nära stängdags, dom gick så småningom. Övervägde irish coffee till att skaka av stressen..

För stressigt är det, att försöka vinna loppet – kommer jag i kapp mina planer? Att få hem husvagnen, innan jag ska flytta från huset? Att tömma huset innan sista september?
JA, det gör jag. Häromdan insåg jag, att det är mindre än 2 veckor tills husvagnen är leveransklar och att 100:- kr här och där inte räcker som betalning!
Gamla och nya vänner har nu lovat att låna mig pengar – och min bästa kompis, som tidigare sa nej, kan låna mig det som fattas. Blir tårögd igen när jag skriver detta. Är så tacksam! <3
Bäst av allt, är att jag kan ge bort alla saker som inte säljs, till någon som behöver!
Ser också fram emot att alldrig mer va loppist.
/Malene

2 reaktioner på ”Loppisten”

  1. KÄRA du förstår din känsla det blir som en berg o dal bana!!!
    Måndag morgon” om lidt är kaffet klart ” älskar den visan, älskar även Kim Larsens “Om Lidt” den säger mycket,o vi ska ha styrelsemöte i morgon hoppas jag kan utverka pengar så att jag får hit er!!!
    Lycka till med “Loppandet” o ha en bra Måndag!!!!Kramizzar Ingamaj

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *