Spegling

Här sitter jag med gitarr, spegelvänd, bilden togs 2014 av Paya.
Innan jag flyttade till Sverige, och till husvagnen, hade jag ett annat liv. Mina 50 första år bodde jag (för det mesta) i Danmark.
Det är inte allt jag drar fram som ett bra minne, men detta är!
Jag blev påmind för att Paya i början på november 2018 ska försvara sin PhD. Hon har skrivet om ‘Festivalen som prototype – Codesign af en Geopark‘ och jag är med på framsidan: 181016_GeoPayaPhD_resume
När jag läser resumén, blir jag snabbt kopplat av p gr a språket, men det är okej – jag kommer aldrig bli akademiker, jag vill alltid bara vara en tjej med en gitarr som blickar ut över havet, drömmer, planerar.

2014 bodde jag i Rørvig, Odsherred, västra Själland. Jag hade sökt till området för att farmor & farfar hade sommarstuga där när jag var liten (då somrarna var oändliga och (för det mesta) lyckliga 🙂 Jag ville återskapa nå’t av det farmor förmådde. Eftersom farmor o jag var väldigt olika, blev det såklart mycket annorlunda – ja, bättre!
Man visste 2014, att Odsherred kunde godkännas som Geopark (Unesco-klassificering för att geologin er speciell och ska förvaras som världsarv) och det skulle skapas en sommarfestival. Invånarna i Odsherred kommun blev inbjudna att aktivt vara med. Eftersom jag hade startat en songwriters-club där, var det närliggande för mig att föreslå att nya låtar skulle skrivas till geoparken – jag uppfann begreppet GeoSange (geosånger) – och att låtskrivarna skulle framföra dessa låtar runt omkring i landskapet under festivalen. Paya, som var festivalkoordinator, ringde mig och var väldigt begeistrad för idén. Jag kom på möte, det var kreativt och vi skrattade mycket. Jag samlade sedan et låtskrivarteam som lärde sig lite om geologi, men skrev utifrån hjärtat <3
Jag kommer inte ihåg var alla låtskrivare framförde alla låtar, men jag kommer mycket väl ihåg att en tjej som heter Hanne och jag anammade Payas idé om att ha konserter i de 5000 år gamla gravhögar! Det var hur kul som helst! Festivalpubliken köade för att vi bara hade plats med 10 åt gången. Man fick gå på knäna för att överhuvudtaget ta sig in i gravhögen, men väl därinne kunde man stå upprätt. I USA uppfanns living room concerts. I Danmark spelade vi musik i gravhögar.

Man kan glömma vem man är och vad man gjort tills en annan människa speglar en. Så är det för mig nu. Paya påminde mig om vad vi skapade i Odsherred. Det känns bra.
Jag skapade kultur, jag satte avtryck. Något av det jag hittade på, finns kvar och har utvecklats. Varför stannade jag då inte kvar?
För att det är svårt att vara projektmänniska, det är tufft att gå före. Man kämpar med myndigheter och för att nå en publik. Man ser inte succén förrän länge efter. Och då har man, för sin inre drivkrafts skull, hittat på något nytt. Jag kan som Paya, inte analysera på en teoretisk nivå, jag kan bara spela gitarr..

Ofta, härifrån mitt i norraSkåne, längtar jag till havet och till ett stadigt, rogivande världsarvs-ställe.
/Malene

En av mina GeoSange har producerats fint: https://open.spotify.com/track/1L14nh2lIQ3eBD7IEujNwc?si=mHcpd0DPRumnsAZRItmqQg

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *