Home is where the husvagn is

Idag kom hon hem, Öggi. Jag hämtade henne i Örkelljunga. Sov ärligt talat inte så bra i natt, var nervös, tänkte på allt som kunde gå fel. Men det gick bra!
Hon är snäll, Öggi, följde så fint efter Saab:en.
Här på kvällen drack jag ett glas champagne – och döpte henne i samma stund. Lycka!

Nu står hon där på tomten utanför huset jag hyr. Inom en månad kör vi hem till den plats där vi ska bo på riktigt, 4 km härifrån. Men vi drömmer redan om äventyr – för är det bara lugnt och utsikt till gröna träd, känner vi oss hemma, Öggi och jag. Home is where the husvagn is!

Hakkebøf med hentehår

Vanligtvis lägger jag inte upp matfoton på sociala medier. Dom kan va tveksamma – detta, mitt första, är möjligen det.
Efter att ha blivit flexitarian, äter jag mest grönsaker. Kroppen mår bättre, och jag har läst så mycket om kött o miljö, att jag inte behöver det, köttet. Kan få en sån bwdr!-känsla av reklamtidningar med rått kött på framsidan.
Men jag är ju oxå snål; ingen mat får gå till spillo (borde gälla på världsplan !!!) och eftersom jag ska flytta, ska också frysen tömmas.
Lördag kväll gjorde jag en festmåltid med snygg servett och massor med grönsaker, hemrörd dressing, 2 små biffar från frysen, på danska kallad hakkebøffer. När jag såg det ‘ansiktet’ på tallriken jag slumpmässigt hade arrangerat, tänkte jag Detdär är ju Hakkebøf med hentehår – o skratta’ högt för mig själv. Sen drack jag ett stort glas rödvin.

Dagen efter, söndag, hade jag loppis i huset jag hyr. Lennart från Stockholm kom förbi. Han köpte några gamla LP:n och till o med mina egna cd-skivor. Najs!
Vi pratade lite, här var det liksom ok att berätta min historia om husen som såldes i Danmark, om beslutet att bo i husvagn. Jag berättade också om, att jag med tiden vill hålla CaravanConcerts, konserter i husvagnen, ev på campingplatser runt om i Norden. Lennart tyckte om idén och frågade om han fick komma med ett förslag. Javisst! Han tyckte jag skulle servera en konsekvent maträtt vid dessa konserter. Jaha, sa jag – hade bara tänkt lite mousserande..  Nä, Lennart tyckte mat var på sin plats. Men vad ska det då va?, frågade jag – HusvagnsHummus eller -Havregröt? Det visste inte Lennart, han hoppades bara jag kunde använda hans tips.
Han sa adjö och vi skakade händer. Jag var tacksam för detta människomöte.

Senare på dagen kom jag på rätten jag gjorde lördag.
På framtida affischer:
‘Husvagnskonsert av Malene.
Mousserande & middagsrätt:
Hakkebøf med hentehår’

Flera idéer välkomna.. Hur ska jag t ex orka med att skriva HusvagnsHymner, öva in dom och sen laga mat i ett pyttelitet kök innan publiken ankommer ?
Vet detta är fjolligt, men det tar brodden av nervositeten inför imorron när jag ska hämta husvagnen.
Gokväll! Ät nåt som är bra för dig <3

 

27 kökshanddukar

Behöver jag så många ? [syvogtyve viskestykker på godt dansk]
Du skrattar.. men det é inte kul ! Hur har jag lyckats med att bunka ihop en sådan hög ? Ingen aning – plötsligt var dom bara där (har ändå sorterat bort en del och hamnade på 27).
Var ska dom bo i husvagnen? – det finns ju, milt sagt, begränsat plats i köksskåpen. T ex kan vanliga middagstallrikar, Ø ca 24 cm, inte stå där..

En kökshandduk är en praktisk och ofta vacker pryl. Om man går på Ikea och inte har råd med någonting, kan man alltid köpa en snygg kökshandduk och känna att man är med i inredningssvängen, att man inte körde dit förgäves osv. Går man på loppis, finns det ofta gamla fina, hållbara, vävda kökshanddukar. Ibland med broderade initialer! Jag har i flera år letat efter ‘M’ och har hittat en del. Dom kan jag ju inte slänga.
Kökshanddukshögen vittnar om mitt liv som vuxen. Många har följd med länge. Några gjordes innan jag blev född. Kökshanddukar har historia.
När jag träffade Lars och sen flyttade in på släktgården, upptäckte jag snabbt högen med kökshanddukar, dom var handvävda och med broderade initialer; ‘KL’ stod det. Ibland blev det lite mycket svärmor på gården även om hon gick bort för många år sedan. Då kunde jag, som tur var, ta en kökshandduk från min egen hög.

Löjligt är det, i alla fall, att ha 27 kökshanddukar i ett husvagnshem. Kanske blir det besvärligt med vattenreservoar och att diska – kanske kommer jag äta mina måltider på slängbara papperstallrikar? På en släktgård, däremot, går det åt många kökshanddukar när släkten kommer. Och det diskas för hand medan man pratar med varann om allt möjligt. På släktgården finns det också 2 tvättmaskiner.

Varför skriver jag nu om kökshanddukar? Det gör jag för att dom idag i sorteringsprocessen blev symbol på mitt prylöverflöde. Symbol på min kamp mot detta. Å ena sidan tycker jag att prylarna berättar sina personliga historier, å andra sidan är jag trött på att bli uppäten av tiden som gått. Självklart är jag en produkt av livet jag levt tills nu, och det är inget fel på det, jag ångrar dessutom ingenting (!), men jag vill inte ägas av saker som inte är jag. Jag vill bara vara jag. NU och i framtiden.

/Malene

ps. Kökshanddukarna som sorteras bort, ges antigen till andra som behöver kökshanddukar, eller rivs till trasor som sedan vidarevirkas till nya produkter!

Loppisten

Sedan maj har jag on/off haft loppis-butik i huset jag hyr utanför Vittsjö. Att sälja mina grejer har 2 syften:
Bli av med det som inte ryms i en 8 m lång husvagn.
Spara ihop för att kunna köpa dendär åttameters.
Sidogevinst = att återvinna, i detta fall ‘skicka vidare’ så att det inte slängs och produceras så mycket vilket ju skonar miljön!

Jag skulle kunne skriva en hel bok om dessa människomöten; alltså om loppiskunderna.
98% är snälla och positiva. 35% är speciella, alltså ovanliga på något sätt. 15% betalar mer än jag kräver. 15% vill betala lite eller ingenting. 55% köper något.
Det har varit flest svenskar, många danskar, lite tyska turister och några nyanlända.
Så var det nordmannen med husvagnen, rar gubbe, vi blev kompisar direkt, han efterfrågade några köksredskap som jag i princip inte hade till salu, men som jag hämtade på ‘fjärrlagret’ (ute i köket) och sålde. Alla nöjda.
Och det var killen från Karlskrona som köpte 20 LP-skivor och stannade en kaffekopps tid. Han var så underbar, att jag var nära att säga ‘Vill du inte bjuda mig ut och dansa ikväll ?’ – men jag vågade förstås inte..
Det var pojken vars föräldrar köpte en gammal mandolin till honom. Mandolinen var med på en jubileumsutställning förra året där tillverkaren (nu nerlagd) hyllades. Jag kunde krävt hundralappar, men pojken fick mandolinen för samma pris som jag gav i en second hand-butik. Tänk om intrycket av ‘en ärlig vuxen’ är något han kommer ihåg?
Det var dom som kom i lyxbilar och inte såg ut att vara särskilt nöjda med livet. Som inte visste vad dom ville ha. Tills dom såg något privat, som jag inte kunde sälja (t ex ett snöre med stenar jag hittat på stranderna i Odsherred, som vattnet gnagat hål i genom många år, och därför kan hänga på ett snöre). Jag har det än, snöret med alla stenarna.
Och det var kvinnan som har ett projekt till vilket hon, i min butik, hittade flera effekter som passade in. Vi blev även facebook-vänner!

Många gånger har jag tänkt ‘Dethär är SÅ kul, varför är jag inte loppist på heltid?’, andra dagar har jag känt mig trist och ensam och misslyckad.  Idag var en sån dag.
Visst kom det en glad familj som köpte ett bord för 100:- även om jag sa det kostade 75:- men det kom också ett par som köpte ingenting men drack kaffe och ställde frågor i ett tempo där jag inte hann svara. Sen började dom prata med en annan kund – och där satt jag och tänkte ‘Vad gör jag här?’.
I princip tycker jag om att skapa ramar för människomöten. Jag lyckas bra, utan att själv drunkna i det, när vi håller visfestival, eller jag sitter och spelar mysmusik nånstans, men idag funka’ det inte riktigt. Som tur var, var det nära stängdags, dom gick så småningom. Övervägde irish coffee till att skaka av stressen..

För stressigt är det, att försöka vinna loppet – kommer jag i kapp mina planer? Att få hem husvagnen, innan jag ska flytta från huset? Att tömma huset innan sista september?
JA, det gör jag. Häromdan insåg jag, att det är mindre än 2 veckor tills husvagnen är leveransklar och att 100:- kr här och där inte räcker som betalning!
Gamla och nya vänner har nu lovat att låna mig pengar – och min bästa kompis, som tidigare sa nej, kan låna mig det som fattas. Blir tårögd igen när jag skriver detta. Är så tacksam! <3
Bäst av allt, är att jag kan ge bort alla saker som inte säljs, till någon som behöver!
Ser också fram emot att alldrig mer va loppist.
/Malene

Skicka ett vykort

I princip är en blogg en sorts online-vykortsutskick.
Jag har tänkt på hur jag ska skaffa läsare till denna blogg HusvagnsHistorier.se – och därmed flow, ökat besökssiffra osv. Jag vill ju på sikt ut i landet med mina sånger och berättandet. Körandes med husvagnen, naturligtvis.
Om jag placerar en hög vykort/postcards på caféer, biblioteker, campingplatser och hos husvagnsåterförsäljare – då når jag kanske en ‘publik’.
Har ikväll beställt en jätteförsiktig upplaga av egen design:
Sidan 1

Sidan 2

Har jag berättat at jag längtar sååååå? Det är nästan outhärdigt 😉
Tisdag var jag på besök hos ‘Bengt i Örkelljunga’ – jag hade sålt saker på loppis för 1 000 spänn och kunde betala in kontant (de anställda verkade inte särskilt imponerade). Men NU fattas bara 27 000 kr förrän jag kan få Öggi med hem. Hoppas jag kan njuta lite av sensommaren med vy från en husvagn. Hoppas i alla fall jag hinner innan sista september, för då ska jag lämna villan här utanför Vittsjö.

Bloggen, som ju också ev ska bli bok eller ljudbok, bliver en samling ‘vykort’ från livet – en hälsning från världens enda galg-museum (på dansk: (tøj)bøjle) som jag besökte idag i Olofström – över minnen från tidigare resor och upplevelser – till reflexioner, ibland i form av låtar, över vår värld.

/Malene