Månad: oktober 2017

Öggi har landat !

Äntligen.
26 oktober 2017.

– som kom hon från det yttre rummet. Hon kom bara från Örkelljunga, men ursprungligen från Öggestorp. Därför namnet Öggi.
På gården där hon o Malene idag landade (på marken som hör till), finns det flera spännande invånare i de olika hus. Alla med skojiga namn. T v i bilden syns Britt-Maries arm. Hon är en 5-ton Volvo BM. Till exempel. Han som bott längst på gården heter Linkan. Det bor säkert också andra troll med skägg.

Öggis resa med Malene till målet –> enklare liv utan stress, blev lite krångligare än förväntat. Så kan livet vara ibland. T ex var det nödvendigt med 2 besök, 2 dagar i följd, till verkstaden i början på veckan.
När det var dags att ställa husvagnen där den skulle stå, hade marken blivit blöt av all regnet.
När Malene ville krama hyresvärdarna adjö på sista hyresdagen (huset hon flyttade ifrån), blev det i stället ett krav om xtrapengar för gräsklippning.. Nästan roligt nu, men inte då, i stunden!

Att köra med 1,5 ton husvagn påkopplat bilen är inte ‘lätt’, och man susar inte bara ned till Ica Nära, slänger ekipaget utanför och går o handlar. Man tar i stället vad som finns i kylskåpet och handlar sedan utan husvagn.

Att ha husvagn, är en upptäcktsresa på många sätt. Bara betrakta folket hos återförsäljaren/verkstaden är en studie i människor, ‘husvagnsfolket’.
Hoppas på ett långt liv med Öggi, hoppas på många husvagnshistorier. Livet börjar NU! <3

Fler foton från dagens landning

 

 

På väg…

Bäst är det ju, inom våra samhällsnormer, att vara på väg. Helst framåt, gärna uppåt i karriären. Men vad om man, som jag, liksom är på väg neråt. Går det ?

För min del känns det ganska bra. Ner i varv. Jag tränar lite varje dag och är, så att säga, på väg.
Alla är vi på något sätt på väg.. tiden går ju oavsett om vi är med. På vägen – eller har parkeret husvagnen på gräset i vägkanten.
Vart jag personligen är på väg, vet jag inte mycket om. Men jag vet att jag inte ska köra på samma väg som tidigare. Never! Därför tränar jag i att göra ingenting. Det är väldigt svårt. Efter måltiderna (lunchen är svårast) skall jag göra ingenting. Bara vara. Sitta kvar, smälta. Jag får tänka. Strövtankar. Inga planer, inte gripa efter telefonen, inte diska, ordna nånting. Bara. Ingenting.
Good.

På min väg in i väggen, gjorde jag något hela tiden. Vila var svårt. Jag måste prestera, hitta på, vara med. Kultur. Nu läser jag lite halvt om mina kollegors kulturprestationer. Vet det finns en värld utanför min husvagn, men att jag inte behöver vara en del av den. Särskilt inte nu.

Min dröm var att städa i mitt liv, leva enklare, annorlunda. Flytten var nära att ta mig itu! Men ingen annan än jag kan färdiggöra projektet. Även om mina steg är långsamma, fotsläpande och jag har verk i ryggen, kan jag se målet; om få dagar säger jag adjö till huset i Ekholmen. Jag har vad jag behöver i husvagnen (och ett litet lager av vad jag inte behöver, i ett garage).
Hoppas på långsamt och lugnt läkande. Jo, jag är;
på väg..


(et vackert adjö från busken framför huset)


(när jag såg M:et i grinden i höstas, visste jag, att jag skulle bo där – huset blev en finfin mellanlandning en period i mitt liv – tacksam!)