Stolt!

För ett år sedan skrev jag detta trista blogginlägg:
https://husvagnshistorier.se/uncategorized/stressens-kontor/
Igår, på årsdagen för stressen, var jag för första gången ute o köra med mitt mobila museum! Jag lyckades, det var kul!
http://brickbandmuseum.se/2018/09/17/det-mobila-museum-1/
Idag, på årsdagen för min inflytt i Öggi – mitt stora husvagnshem – har jag bara lite ont i armarna efter att ha varvat husvagnsstödben upp o ner igår. Värre än så är det inte. Lite ont i armarna. Trötthet. Men glädje och stolthet tar upp mest plats.

Det är kroppen som kommer ihåg, varken hjärnförnuftet eller andra fakta kan hindra kroppen i att känna oro och ångest p gr a tidigare erfarenheter. Jag var så rädd att jag skulle hamna på sjukhuset igen. Men varför skulle jag det?
I året som har gått har jag lärt mig mycket om stress:
– jag har blivit bra på att sitta i husvagnssoffan med en filt över mig.
– jag har slutat dricka alkohol och tycker att te med ingefära och citron är bättre.
– jag har slutat tro att jag ska vara med på allt kul som händer, jeg vet ju att jag inte orkar.
– saker och ting ger mig inte längre stress, för jag äger ganska lite – snabbt blir det ju för mycket i husvagnens lilla yta – då ger jag bort sakerna till ett återvinningsprojekt.
– jag pratar med Gud varje dag, och det är kanske det bästa av allt <3

Att vara HSP är svårt i en värld som snurrar snabbt. Det är inte bara ännu en bokstavkombi, inte heller en diagnos. Vi är en växande grupp High Sensitive Persons. Jag kan inte ta tillbaka att jag och omvärlden inte visste om detta i mina första 50 levnadsår. Det har nog skadat mig att jag försökte anpassa mig världen och inte tvärtom. Kanske betalar jag med kroppen nu. Men det hindrar mig inte i att vara mycket lycklig i många små stunder! Visst är jag ledsen när jag ska kämpa med fyrkantiga regler som fullkomligt okänsliga personer i systemet har bestämt, och när mitt blodsocker än engång susar upp i skyn av någon anledning, men det får vara så..

Mitt arbete är att spela musik och vid sidan om är jag världens enda brickbandsmuseidirektör.
Mitt personliga arbete är att må bra här o nu. Också framöver.
Jag har drömmar för framtiden – och är redan på väg dit (vilket ger fjärilar i magen), tillomed min bästa vän är frisk igen.
Jag är stolt och
TACKSAM
/Malene