Författare: admin

Bäst är det ju, inom våra samhällsnormer, att vara på väg. Helst framåt, gärna uppåt i karriären. Men vad om man, som jag, liksom är på väg neråt. Går det ?

För min del känns det ganska bra. Ner i varv. Jag tränar lite varje dag och är, så att säga, på väg.
Alla är vi på något sätt på väg.. tiden går ju oavsett om vi är med. På vägen – eller har parkeret husvagnen på gräset i vägkanten.
Vart jag personligen är på väg, vet jag inte mycket om. Men jag vet att jag inte ska köra på samma väg som tidigare. Never! Därför tränar jag i att göra ingenting. Det är väldigt svårt. Efter måltiderna (lunchen är svårast) skall jag göra ingenting. Bara vara. Sitta kvar, smälta. Jag får tänka. Strövtankar. Inga planer, inte gripa efter telefonen, inte diska, ordna nånting. Bara. Ingenting.
Good.

På min väg in i väggen, gjorde jag något hela tiden. Vila var svårt. Jag måste prestera, hitta på, vara med. Kultur. Nu läser jag lite halvt om mina kollegors kulturprestationer. Vet det finns en värld utanför min husvagn, men att jag inte behöver vara en del av den. Särskilt inte nu.

Min dröm var att städa i mitt liv, leva enklare, annorlunda. Flytten var nära att ta mig itu! Men ingen annan än jag kan färdiggöra projektet. Även om mina steg är långsamma, fotsläpande och jag har verk i ryggen, kan jag se målet; om få dagar säger jag adjö till huset i Ekholmen. Jag har vad jag behöver i husvagnen (och ett litet lager av vad jag inte behöver, i ett garage).
Hoppas på långsamt och lugnt läkande. Jo, jag är;
på väg..

(et vackert adjö från busken framför huset)

(när jag såg M:et i grinden i höstas, visste jag, att jag skulle bo där – huset blev en finfin mellanlandning en period i mitt liv – tacksam!)

Så trött att jag inte orkar blogga.
Grät för att regnen höll på. Sen gick strömmen. Prins Åke av Ekholmen kom o räddade mig.
Äntligen husvagnseftermiddagskaffe 17.30
Mina sybehörsgrejor nedsorterat från hushållsstorlek till husvagnsstorlek.
Nöjd. Imorron blir nog bättre.

Malene

På natten skulle jag kissa. Ute på toaletten tittade jag mig själv i spegeln; där stod en medelålders kvinna, lite tunn, i vit sjukhusnattlinne, armen kopplat via sladd till ett högt ställ (på hjul) med saltvattendropp. ‘Hon spelar bra efter att ha varit statist i flera filmer’ sa jag till spegeln. Fattade direkt att dethär var ingen film, det var Malenes verklighet. På morronen grät jag.

Idag är det 5 dagar sedan jag gick in i väggen. Jag sitter i min husvagn och skriver. Har det ok. Kvällsmaten var mackor och vatten, lite vitvin. Här é varmt o gott. Min värld.

Hur länge har jag varit stressad?
Det senaste året har – bortsett från ljuvlig musik o fina människor – absolut inte varit bra..
I oktober 2016 fick jag en (trådlös) insulinpump, efter 36 års diabetes är det en bra, men stor omställning. En vecka senare sa sambon att han inte ville ha ett parförhållande.
1. december skickade jag en hel översatt och grafiskt monterad bok till tryckeri. Så skrev jag på ett hyreskontrakt. Därnäst var det jul och jag flyttade in i ett stort, tomt, gammalt, kallt hus. I januari började jag spela/sjunga ideellt för nyanlända kids. I februari började jag i psykoterapi. I mars var jag i mitt danska hus (Bogø) för sista gången. I april åkte jag mot Stockholm, men kom inte fram p gr a terror. Min bästa vän fick en cancerdiagnos.
Och jag fick beskedet, att jag har benskörhet (osteoporos).
I juni beslöt jag att flytta från den stora villan. I juli hade vi visfestival i Vittsjö – det blev succé, men jag hade ju jobbat för det ett helt år.
Samma dag som min mors man dog, såldes mitt danska hus på exekutivauktion.
I september åkte jag till Danmark och spelade 3x 45 minuters underhållning på restaurang – borde va omöjligt med mina frozen shoulders. Jag sålde 2 gitarrer och många av mina saker på loppis. Resten av sakerna gav jag bort.

Ni vet nog att jag bara kan jobba 15-20 timer per vecka, är så känslig, blir så trött. Att va osäker på framtid och ekonomi är för dom flesta en jätte-stressfaktor.
Förvaltningsrätten gav svar i förrgår: Nej. Ingen deltidssjukersättning till Malene. Bra att det finns försörjningsstöd i Sverige – landet jag vil bo i, och som jag älskar!

Skrev 16 september kl 14:46
Stressens kontor
Jag sitter på stressens kontor
alla dörrar står öppna
det blåser in.

45 min. efter hade en gul minibuss lämnat mig i säkra händer hos personalen på Hässleholms sjukhus, akut-vårdavdelningen. Mitt socker +ketoner i blodet hade alldeles för höga värden.

Jag är inte dum. Kanske hade min situation då varit mycket värre. Men jag har alltid tyckt att det var svårt att navigera här i världen – jag passar inte in i systemen!
Hur jag ska leva resten av mitt liv, vet jag inte än. Det är mycket att lära. Mycket att ändra. Ska jag fortsätta vara kulturarbetare med hyfsat tacksamhet och lite lön?
Jag är sjukskriven nu och skall aldrig mer jobba på Stressens kontor !!

Efter dygnet på sjukhuset, kom jag hem, per gul minibuss, och stod igen i den stora, trista villan med flyttpackningen som inte var färdiggjort.. Utanför sken solen och Öggi log mot mig. På kvällen flyttade jag ut i husvagnen.

I tacksamhet <3
Malene

Idag kom hon hem, Öggi. Jag hämtade henne i Örkelljunga. Sov ärligt talat inte så bra i natt, var nervös, tänkte på allt som kunde gå fel. Men det gick bra!
Hon är snäll, Öggi, följde så fint efter Saab:en.
Här på kvällen drack jag ett glas champagne – och döpte henne i samma stund. Lycka!

Nu står hon där på tomten utanför huset jag hyr. Inom en månad kör vi hem till den plats där vi ska bo på riktigt, 4 km härifrån. Men vi drömmer redan om äventyr – för är det bara lugnt och utsikt till gröna träd, känner vi oss hemma, Öggi och jag. Home is where the husvagn is!

Vanligtvis lägger jag inte upp matfoton på sociala medier. Dom kan va tveksamma – detta, mitt första, är möjligen det.
Efter att ha blivit flexitarian, äter jag mest grönsaker. Kroppen mår bättre, och jag har läst så mycket om kött o miljö, att jag inte behöver det, köttet. Kan få en sån bwdr!-känsla av reklamtidningar med rått kött på framsidan.
Men jag är ju oxå snål; ingen mat får gå till spillo (borde gälla på världsplan !!!) och eftersom jag ska flytta, ska också frysen tömmas.
Lördag kväll gjorde jag en festmåltid med snygg servett och massor med grönsaker, hemrörd dressing, 2 små biffar från frysen, på danska kallad hakkebøffer. När jag såg det ‘ansiktet’ på tallriken jag slumpmässigt hade arrangerat, tänkte jag Detdär är ju Hakkebøf med hentehår – o skratta’ högt för mig själv. Sen drack jag ett stort glas rödvin.

Dagen efter, söndag, hade jag loppis i huset jag hyr. Lennart från Stockholm kom förbi. Han köpte några gamla LP:n och till o med mina egna cd-skivor. Najs!
Vi pratade lite, här var det liksom ok att berätta min historia om husen som såldes i Danmark, om beslutet att bo i husvagn. Jag berättade också om, att jag med tiden vill hålla CaravanConcerts, konserter i husvagnen, ev på campingplatser runt om i Norden. Lennart tyckte om idén och frågade om han fick komma med ett förslag. Javisst! Han tyckte jag skulle servera en konsekvent maträtt vid dessa konserter. Jaha, sa jag – hade bara tänkt lite mousserande..  Nä, Lennart tyckte mat var på sin plats. Men vad ska det då va?, frågade jag – HusvagnsHummus eller -Havregröt? Det visste inte Lennart, han hoppades bara jag kunde använda hans tips.
Han sa adjö och vi skakade händer. Jag var tacksam för detta människomöte.

Senare på dagen kom jag på rätten jag gjorde lördag.
På framtida affischer:
‘Husvagnskonsert av Malene.
Mousserande & middagsrätt:
Hakkebøf med hentehår’

Flera idéer välkomna.. Hur ska jag t ex orka med att skriva HusvagnsHymner, öva in dom och sen laga mat i ett pyttelitet kök innan publiken ankommer ?
Vet detta är fjolligt, men det tar brodden av nervositeten inför imorron när jag ska hämta husvagnen.
Gokväll! Ät nåt som är bra för dig <3